När känt folk får frågan om de har några dåliga sidor brukar de lägga huvudet på sned och säga typ:
– Vet inte. Jag nog är lite för snäll, kanske?
Jag tycker att frågan är jättelätt och skulle kunna sitta en halv dag och räkna upp allt. Som att jag är konflikträdd, lättkränkt, att jag skäller på barnen fast jag är sur på annat, att jag är kylskåpsfascist, har ett sjukligt bekräftelsebehov, drag av offerkofta, är kontrollfreak, pratar innan jag tänker och är grymt barnslig. Till exempel.
Dessutom är jag lat. Och korkad. Och de två sakerna i kombination bildar ett mönster hos mej som närmast måste liknas vid en mental rubbning. Det ger en form av inverterad lättja där rubbningen avslöjas genom att den lat-korkade (jag) vid utförandet av vardagssysslor konsekvent väljer jobbigaste sättet att utföra sysslan, eftersom det upplevs för jobbigt att utföra sysslan på det lättare sättet.
Låter det som en paradox? Det är precis vad det är.
Ett exempel: Du har storhandlat och ska bära in alla varor från bilen. Det är tre kassar, en strykbräda och ett storpack toapapper. Alla förstår att man måste gå minst två gånger för att få med allt. Men den lat-korkade tycker att det är för jobbigt, så han väljer istället att med spretiga fingrar få grepp om allt samtidigt, släpa sig in i bostaden, tappa minst en kasse på vägen, få onda röda skåror i fingrarna av handtagen, bli genomsvettig och sur och arg innan han kommit in. Detta alternativ tar både längre tid och är mycket jobbigare, men det fattar inte den lat-korkade eftersom den ologiska lättjan inbillar honom att det är lättast att ta allt på en gång.
När den lat-korkade har hämtat en låda ur ett förråd med hänglås, hur låser han efter sej? Det självklara är att ställa ned lådan, låsa med bägge händer, lyfta upp lådan och gå. Men den lat-korkade ger sig sjutton på att behålla lådan i famnen (ofta balanserande på ena låret) medan han med den andra handen fippligt och frustande försöker låsa hänglåset med enhandsfattning.
När den lat-korkade behöver en hammare när han bara har en skruvmejsel i handen, hämtar han då hammaren? Nej, han väljer att vända på skruvmejseln eller hittar något annat att hamra med. En sko eller en mobiltelefon eller annat lämpligt.
Och så vidare, i evighet.
Är du också lat-korkad? Låt oss bilda LKF, lat-korkades förening där vi kan sitta med våra skåror i händerna och trasiga mobiltelefoner och gemensamt försöka bryta mönstret.