Är jag en klimatbov om jag eldar upp vår gamla julgran i kakelugnen? Är det bättre för klimatet om granen får ligga på gräsmattan och långsamt släppa ut koldioxid i takt med att den bryts ned istället för att snabbt gå upp i rök?
Frågan kan tyckas trivial men om vi lyfter frågan till nationell och global nivå ramlar vi in i det getingbo som idag kännetecknar diskussionen om biobränsle. Är det till exempel bättre att grenar och toppar får ligga kvar i skogen än att göra biobränsle av dem när skog avverkats för att få material till att bygga i trä och till att producera kartonger? Ibland låter det så, inte minst inom EU. I förslaget till en taxonomi som ska klassificera vilka verksamheter som är hållbara underkänns biobränsle i praktiken som en långsiktigt hållbar lösning.
Är det inte längre någon skillnad mellan koldioxidutsläpp från fossila källor och biobränslen?
Jag kollar i sonens naturkunskapsbok från årskurs 8. Den är klargörande. Allting som solen byggt upp med hjälp av fotosyntesen bryts ned förr eller senare och ger ifrån sig koldioxid. Så även i min egen kropp. Jag andas ju ut koldioxid när förbränningen i cellerna gjort sitt, i likhet med granen. Men fossila bränslen är däremot inte en del av kolets naturliga kretslopp. En viss skillnad alltså.
En annan syn på biobränsle skulle kunna kullkasta hela det svenska klimatarbetet som idag har minskat utsläppen av växthusgaser med 29 procent jämfört med 1990. Biobränslen i värmeverk har varit avgörande på samma sätt som biodrivmedel kommer att vara för att nå vårt klimatmål för inrikestransporter till 2030. Företag som Preem och ST1 vågar knappast investera i nya bioraffinaderier om inte produkterna betraktas som klimatsmarta. Mycket står på spel!
Ett viktigt argument är dock att tillståndet på planeten nu är så akut att alla utsläpp av koldioxid har lika stor negativ effekt. Det låter rimligt. Skulle det gå att använda något annat fossilfritt alternativ än virke, kartong och biobränsle för att ersätta det fossila här och nu skulle det givetvis vara positivt. Men så ser det inte ut.
Även om vi inom till exempel transportsektorn maximerar elektrifiering och vätgas skulle det ta allt för lång tid innan det fullt ut kan ersätta diesel och bensin. Inte ens dramatiskt minskad konsumtion som nu under coronapandemin visar sig tillräckligt för att minska utsläppen mer än med cirka sju procent. Det praktiska frågan vi står inför är alltså om det är bättre att släppa ut koldioxid från biobränsle än att fortsätta elda olja och använda fossila drivmedel?
En annan avgörande fråga i biobränsledebatten är ju var man ska sätta de så kallade systemgränserna. Ska vi se till vad som händer med mängden kol över tid på den kvadratmeter där granen togs eller på ett hygge eller är det snarare över hela landets skogsbruk inklusive skyddsområdet för biologiskt mångfald (Ett ämne för en egen krönika). För mig känns det orimligt att se på olika ytor i landskapet som isolerade öar. Den rapportering av nationella utsläpp av växthusgaser som Sverige lämnar till FN inbegriper den markanvändning som Sverige har rådighet över. Samtidigt som uttaget från skogen i Sverige ökat binder den mer och mer kol varje år. Biobränsle som kommer från länder som skövlar skog är av samma skäl fullständigt oacceptabelt!
Så om koldioxiden som min gran släpper ut när jag eldar i kakelugnen är farlig beror alltså på hur skogen i Sverige sköts och om energin jag använder tränger undan annat sämre bränsle. Det är just detta som är Sveriges utmaning: att få EU att förstå att det finns skillnad på bra och dåligt biobränsle.
Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.