Av alla videoklipp och foton som cirkulerade på sociala medier i början av pandemin så var det ett som rörde mig till tårar, vilket jag var helt oförberedd på.
Det var de drönarbilder som sändes på nyheterna som visade Uppsala ovanifrån under valborg.
Spöklika bilder på en helt tom Ekonomikumpark, eller bilder på Carolina Redivivas balkong utan firande människor i studentmössor. Klipp på nationer utan champagnegalopp.
Fyrisån utan forsrännare.
Det berörde mig så starkt för att jag vet hur mycket det krävdes av Uppsalaborna att inte få fira sin valborg. Som det engelska uttrycket: It hit close to home.
Jag bodde inte i Uppsala då och hade inte firat valborg här på flera år, men det spelade ingen roll. Jag minns att jag filmade av nyheterna på tv:n med mobilen och la ut ett klipp på min Instagram-story med en text som beskrev min starka reaktion. Flera vänner, som inte heller bor här längre, svarade. De hade upplevt samma starka känslor av precis samma anledning.
Kommer man inte härifrån, eller aldrig har firat sista april här så förstår man kanske inte grejen med valborg. Vadå, tänker kanske några, det är väl inte en så stor uppoffring att inte festa? Men det handlar inte primärt om själva festandet. Det är en del av Uppsalas själ helt enkelt – lite som att alla fyller år på samma dag.
Och nu i helgen var valborg tillbaka – i all sin prakt.
Ekonomikumparken var fullsatt, balkongen på Carolina Rediviva fylldes av studentmössor. Det köades återigen till champagnegaloppen och ån var full av flottar.
Grattis, Uppsala!
Grattis till att vi fick fira igen – det gjorde vi bra.