Jag beställde både en cola och ett glas rött på en middag. Colan kom först, och när vinet väl serverades hojtade en kompis över bordet: "Jag trodde i en minut att du var gravid!".
Nu börjas det alltså. Jag är 26 och får kanske se till att inte dricka misstänkt mycket vatten, nu när mina vänner börjar komma in i skaffa barn-fasen. Samtidigt har det kanske aldrig varit mer accepterat att bli gravid sent i livet – eller att inte bli det alls.
På senare år har berättelser om att ångra sina barn, för att inte tala om de som väljer att leva barnfritt, tagit plats i medierna. Surrogatmödraskap granskas, och det blir allt vanligare att öppet berätta om sina IVF-resor.
Och nu knyter jag skorna på gymmet och får syn på en reklamskylt om äggfrysning. För mig är det ett relativt nytt ämne, medan man på vissa arbetsplatser i USA kan få äggfrys som förmån på jobbet. Även här i Uppsala ökar gruppen kvinnor som vill frysa in sina ägg när de är av god kvalitet, för att kunna använda dem senare i livet. Vad säger det om vårt samhälle att vi hamnat här?
Kanske att pressen kring kvinnors fertilitet är oundviklig hur man än vänder och vrider på det.
Liksom många andra kvinnor känner jag samhällets förväntan på att jag ska vilja ha barn – men också att göra karriär först. Att vara medveten om min egen biologis gränser, men aldrig låta det påverka mig att skaffa barn när jag är som mest fertil.
Hur gör jag rätt?
Det känns omöjligt.