Salut,
Snart är det dags! I Paris i december ska världssamfundet besluta om jorden ska gå att bo på i framtiden. Allt beroende på våra växthusgasutsläpp. Efter klimatmötet i Köpenhamn 2009, kom man, trots misslyckade förhandlingar, fram till en sak: Jorden får inte bli mer än två grader varmare (till år 2100 jämfört med förindustriell tid). Redan idag kan vi notera en grads uppvärmning. Men det knepiga är att även vid ordentliga utsläppsminskningar, har vi intecknat även grad två. Det beror på klimatsystemets tröghet och vårt enorma beroende av fossila bränslen; olja, kol och naturgas. Dessutom är tvågradersmålet ett politiskt mål och ingen skarp gräns för vad ekosystemen inklusive människan klarar av. Vetenskapen lutar mer åt 1,5 graders uppvärmning som gräns.
Världens länder lovar inför mötet i Paris att minska sina utsläpp, men tyvärr inte tillräckligt. FN:s egen analys landar på 2,7 grader till 2100. Redan det en katastrof. Och dessutom fortsatt uppvärmning efter sekelskiftet. På längre sikt hotar en fyragradig uppvärmning. Det skulle sopa undan en stor del av jordens befolkning och försätta allt liv på planeten i ett nytt okänt läge.
Koldioxidhalten ökar hela tiden i atmosfären eftersom hav och skogar inte hinner ta om hand den stabila gasen. Men böjer vi utsläppskurvorna brant nedåt nu, skulle våra barnbarn i mitten eller slutet av seklet kunna uppleva att även temperaturkurvan når sin kulmen, för att sedan under flera sekler långsamt åter närma sig 1900-talets nivåer. Allt enligt FN:s så kallade stabiliseringsscenario.
Men då måste vi i rekordfart ställa om hela samhället. Fossila bränslen står idag för över 80 procent av energin i världen, så förutom ett rejält tillskott förnybart måste även konsumtionen minska dramatiskt. Vi har försatt oss i ett läge där en enkel väg inte längre finns. Vi får välja mellan en kontrollerad dramatisk ekonomisk nedväxt nu, eller en ofrivillig ekonomisk kollaps senare, på grund av resursbrist och klimatförändringarna själva. Verkar det omöjligt att fixa? Ja, men alternativet är inte ens att tänka på. Nödlandning eller kraschlandning.
Fortfarande verkar vårt samhälle sätta kortsiktig ekonomisk tillväxt framför långsiktig överlevnad. Men tar vi ekonomi på allvar betyder grekiskans oikonomia konsten att hushålla. Vi har en klimatkris och vi vet vad vi måste göra. Den lilla mängd fossila bränslen som vi kan använda måste vi just hushålla med och använda till bygget av ett framtida hållbart och nollutsläppande samhälle. Det är det enda. Inget annat.
Vi sitter i samma båt. Vi andas samma atmosfär. Vi som har mat på bordet och hälsan i behåll har bollen.
Er kriskommission