En helg när jag var kvällsreporter brann det i Kristallen. Jag åkte dit för att få veta mer. Ingen ville berätta så jag tog en sväng längs avspärrningarna i hopp om att träffa på ett räddningsbefäl. Det gjorde jag inte. Men däremot kom en kvinna som hade sett en person som såg så skyldig ut, sa hon. Han hade åkt förbi på en sån där grön cykel som går att vinna. Här i Årsta sker brott hela tiden. Jämt!
Jag kollar i UNT:s textarkiv och hittar nio polisanmälda brott i Årsta under fjolåret. Kanske har vi missat något men mer var det inte. Jag tror kvinnan kände sig rädd. Och rädda människor utan makt kan bli farliga.
Nu handlar det om barn som har vapen, eller hotar och misshandlar. Och det som hörs mest i debatten är politiker som ropar efter hårdare fängelsestraff och teknisk bevakning. Det är empatilöst. Varför vrålar ingen högt om stöd till de barn som uppvisar problem tidigt? Ofta redan i förskolan. Barn behöver vuxna som ger dem uppmärksamhet och sätter gränser.
Att stötta barn med svåra hemförhållanden och ge dem meningsfulla alternativ till kriminalitet innan brotten är begångna borde vara en självklarhet. Men hur ska någon lärare hinna det? I dag kan en skolklass bestå av elever som inte kan språket, andra som har diagnoser och många som mår psykiskt dåligt. Skolvärlden behöver mera pengar för att uppdateras till dagens verklighet.
-
Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.