Räcker det att swisha bort vanmakten?

Enbart i Polen en miljon ukrainska flyktingar. Familjer som splittras vid gränsen utan att veta säkert om framtiden. Och hemma i Sverige står vi som betraktare på avstånd. Vad gör man av all sin vanmakt?

David Qviström.

David Qviström.

Foto: Jens Alvin

Krönika2022-03-07 19:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I dag rapporterar UNT:s utsända från södra Polen, mitt i den flyktingström som säkert kommer att påverka mottagandet också i Sverige. 

Vad de ser är europeisk historia. De människor som rullar sina väskor över gränsen är bilden av världsordning i gungning.

EU-länderna som i åratal har tävlat om att smita från alla vackra ord om gemensamt och solidariskt asylmottagande har satt Massflyktsdirektivet i kraft – en krislagstiftning som funnits under tjugo år men som aldrig tidigare använts. Nu har ukrainska flyktingar rätt att söka tillfälligt uppehållstillstånd.

Flyktingarna kommer. Sannolikt också till Uppsala.

Men många av oss känner nog att svallvågorna av kriget redan är här. Vi ser bilderna. Vi fruktar en stormning och att allt ska eskalera. Och då kommer vanmakten. Den som ena stunden gör att man måste höra varje nyhetssändning för att i nästa stund inte orka läsa ett enda ord till.

Tobias och Önder är två Uppsalabor som vägrade göra ingenting. Så de lånade en företagsbil, ordnade insamling på en parkeringsplats – och åkte med en fullastad bil till ukrainska gränsen. Etablerade hjälporganisationer avråder från sådana privata initiativ och tycker att pengar är bättre hjälp än kläder. 

Men uppenbarligen går det för vissa inte att swisha bort vanmakten.

UNT är en lokaltidning och ska skriva om det som är angeläget i Uppsala och länet. Det är därför UNT just nu befinner sig i Polen.