Det har gått ett år sedan George Floyd mördades, ett år sedan mina sociala medier täckes med svarta rutor och ett år sedan Black Lives Matters demonstrationerna tog fart på Stora torget i Uppsala och runt om hela världen.
Händelsen med George, en flerbarnspappa och make som hamnar på marken och får av en polisman ett knä tryckt mot sin nacke, så hårt att han dör ledde till kraftiga reaktioner och demonstrationer. Ett år senare och jag bevittnar fortfarande rasism i min och andras vardag, här i Sverige, här i Uppsala. Både i min yrkesroll och som privatperson. Men jag är inte ensam. I samband med mordet på George började allt fler att dela med sig av sina upplevelser och ordet minoritetsstress börjades användas av allt fler.
Hanna Wallensteen, legitimerad psykolog som arbetar med minoritetsgrupper förklarar att minoritetsstress är den stress som människor kan uppleva när de är oroliga för att de ska bli negativt bedömda utifrån den sociala grupptillhörighet de har. Stressen kan leda till förhöjd vaksamhet och rädsla. Den kan också leda till att den utsatte förändrar sig för att accepteras eller väljer att prestera dubbelt så mycket som sina kollegor. Ett tydligt exempel är när man är ny på jobbet. Tänk den oro du kan känna för att du exempelvis skulle vara den yngsta eller äldsta på din arbetsplats. En oro som sedan lämnar dig så fort du lämnat arbetsplatsen. Men, jag och flera andra har en annan erfarenhet. När jag är ny på ett jobb, oroas jag inte bara för att vara yngst eller äldst. Min oro ligger också i; ”kommer jag att vara den enda med utländskt påbrå”. En oro som inte bara är med mig på arbetet, utan oro är med mig tills jag kommer hem.
En vän till mig som har sina rötter i mellanöstern, men som är född i Sverige och precis som oss andra lever ett vanligt svenssonliv, hoppar till omedvetet varje gång han hör polisserier, som om han vore skyldig. Ibland skojar han och säger: ”jag ser ju inte svensk ut och är snaggad så blir man stannad av polisen får man gilla läget”. Även fast han säger det med ett leende på läpparna, vet jag att det ligger en sorg bakom skämtet, att inte känna att man tillhör sitt land, för att man inte ser ”rätt” ut och tack vare sitt utseende och sin härkomst behöver känna sig skyldig. Det han inte vet är att precis det här är minoritetstress.
Att ha en rädsla för att möta rasism kan leda till ett stort stresspåslag menar psykologen Hanna Wallensteen. Vi vet sedan innan att kränkningar och diskriminering kan påverka ens psykiska hälsa, det kan även minoritetsstressen. Därför behöver vi ta det här på största allvar och lära varandra. Ett lager av den stressen kan jag relatera till. Trots att jag är svensk, har jag flera gånger känt att jag behöver presterat dubbelt och bevisa mig för andra. ”Jag är också svensk och värd en plats här, precis som dig”. Ibland har jag fått tona ner mig själv, för jag inte ”är så svensk i mitt sätt.” Men med åren, har jag jobbat bort mycket av de känslorna och den stressen. Nu behöver fler dela med sig och lära varandra om minoritetsstress.
Låt oss prata om den. Det kan vara svårt till en början att behöva prata öppet om något intimt, men om vi tillsammans pratar om den hoppas jag att vi kan minska på minoritetsstressen som många upplever. Lär varandra. Kunskap är makt, klyschigt eller inte.