I måndags morse berättade yngste sonen glatt att grannarna ska vara med i postkodlotteriet.
”Va kul!” svarade jag – och fick sekunden efteråt en liten liten klump i magen. Om grannarna ska vara med i postkodlotteriet är det alltså vårt postnummer som vunnit? Jahapp …
Själv har jag slängt de där glättiga breven från postkodlotteriet, direktadresserade till mig, så fort jag vittjat brevlådan. Jag har aldrig ens övervägt att köpa in mig på några lotter. Det är till och med möjligt att jag på ett omedvetet och osympatiskt plan nästan sett ner på idén att göra det.
Tji fick jag.
För nu plötsligt blir det grannyra i mina kvarter. Några miljoner och en bil ska delas ut – men jag är definitivt inte inbjuden.
Och det är väl detta som är en del av affärsidén: man ska känna att man blir utanför. Att man hade chansen, men nu långnäst står och gapar medan grannarna har en ny glansig bil på uppfarten och får råd att bygga ut huset eller dra på långresa till Maldiverna i november.
När dottern fick höra om grannarna konstaterade hon att hennes kompis morfar nyss vunnit storkovan på samma lotteri. Och jag minns att ett annat postnummer i närheten av oss var med för några år sedan.
Herregud, vinner alla?
Såklart inte. Av lottointäkterna 2021 gick bara 42,2 procent tillbaka till kunderna i form av vinster, enligt postkodlotteriets egen redovisning. Men ändå – idén att många ska känna till någon som vunnit (eller få se de glada vinnarna på tv!) är såklart genial.
Tur att jag har så trevliga grannar. Men det var då tusan va mycket grönare deras gräs blev.