Mönstret går inte att ta miste på. Drottninggatan i Stockholm, London Bridge, Strandpromenaden i Nice, nu turiststråket La Rambla i Barcelona. Exemplen är förödande många: Dödsbringande skåpbilar mot försvarslösa och oskyldiga medborgare. Gator som ortsbefolkningen gärna undviker men som är gyttriga av irrande besökare från olika delar av världen. Idag vaknar vi till röken efter ytterligare ett terrordåd, denna gång i Spaniens mest tätbefolkade stad. Dödsivrarna sticker sina knivar med noggrant sikte mot nationernas hjärtan.
Som konstaterats många gånger är terrorns syfte att sprida död och fruktan. Att få oss att sluta lita på varandra, att få demokratier att kollapsa av misstro och vanmakt. Vi medier riskerar förstås att bli ofrivilliga verktyg i denna vansinneskamp. Fruktansvärda bilder kablas snabbt ut. Skräcken sprids. Världen påminns åter om att katastrofen lurar runt hörnet. Om det sköra i vår gemensamma överenskommelse, vårt samhällskontrakt. Medierapporteringen är så klart en uttänkt och bärande del av terrorismens plan.
Ändå finns inte alternativet att underlåta rapportering. Ska medborgarna ha en möjlighet att bilda sig en uppfattning om vad som hänt och vad som borde göras åt saken, måste man bortse ifrån att det spelar terrorister i händerna. I den nyutgivna boken ”Medierna och etiken – ansvar i ett nytt medielandskap” (Ahlqvist & Borglund, Sanoma) citeras den amerikanske journalistikprofessorn Bob Steele:
”Journalistiken har en skyldighet att stödja den demokratiska processen genom att informera och utbilda. Journalistiken har ett ansvar att ge medborgarna meningsfull information så att de bättre kan förstå samhällsfrågorna och därutöver kunna fatta goda beslut i sin vardag och uppfylla sitt samhällsansvar.”
Uppsalabördiga Elina Nilsson bor alldeles nära Ramblan i Barcelona. Hon berättar i UNT om obehaget efter terrordådet, en plats hon passerar varje dag på väg från jobbet. Det kryper nära, men till sist kommer också en känsla av att vi börjar vänja oss. På tidningsredaktionen har vi fått alldeles för mycket övning i att snabbt hantera rapporteringen av terrordåd. De plötsliga nyhetsflasharna. ”Ett fordon uppges ha kört in i en folkmassa…” Stämmer uppgifterna? Är det ett terrordåd eller en olyckshändelse? Bilderna, ögonvittnesskildringarna och analyserna.
Märkligt nog återgår det mesta till det vanliga. För de flesta. När jag hastade nedför Drottninggatan i Stockholm igår märktes ingen oro. Japanska turister fotograferade sig glatt fram för lejon av sten. Lejon som nu flyttat isär till varsin sida av gatan igen, efter månader av tjänstgöring som effektiva trafikhinder mitt i vägen. Vardagslivet spränger fram och skjuter undan rädslan.
Det är kanske tur det. Ordningen måste vinna över kaoset. Men vi får aldrig vänja oss.