Man ska inte glädjas i onödan, brukar det heta. Fast det tror jag visst att man ska. Tricket är väl just att försöka hitta små glädjeämnen som väger upp genomdeppiga klimatrapporter och kolmörka krigsrubriker.
Just nu gläds jag åt att trädgården levererar. Fast jag är inte hälften så glad som den frukt- och grönsaksälskande labradoren Benny. Han går i timtal runt och glufsar i sej nedfallna körsbär och plommon och annat som faller som manna från himlen. Han rensade totalt hela krusbärsbusken innan jag fick smaka ett enda bär. Varje morgon är en fest. Och när man sedan går på promenad får man ta med sej 25-liters sopsäckar som bajspåsar.
Plommonen är favoriten, och vårt lilla träd levererar otroliga mängder i år. Efter ett slagregn härom natten hade massor med plommon fallit till marken. Jag skyndade mej dit för att plocka upp dom innan Benny fick nos på dom, och när jag efter ett idogt plockade hade tagit upp det sista rätar jag på ryggen och slår då med full kraft huvudet i en gren så att 200 nya plommon faller till marken. Ungefär som när Mowgli dränks av bananer på julafton. Benny hörde mitt illvrål och kom ilande och åt upp allihop. Det blev dubbla sopsäckar den kvällspromenaden…
Vidare gläds jag åt mina ständiga små felsteg i vardagslivet. Felsteg är inte alltid roliga i det att dom inträffar, men dom blir ofta lite kul i efterhand. Ungefär som när man dunkar huvudet i ett plommonträd alltså. Detta är – som jag många gånger tidigare påpekat – kåsörens stora lycka. Att man blir glad när det går åt fanders. Att man ständigt får inpräntat den ack så sanna sanningen: Salig är den som kan skratta åt sej själv, för den har roligt jämt!
Sommarens bästa händelse i den genren var när jag skulle börja titta på en tv-serie på min dator en ljum kväll. Det är läggdags. Jag lägger mej till rätta i sängen, placerar datorn på magen, tar på mej hörlurarna och trycker igång första avsnittet. Det börjar utan förvarning med en rätt avancerad sexscen. Hej hopp i bolstret och skrik och stön. Och precis i den stunden kommer min 12-åring och lägger sej bredvid mej och grejar med någonting på sin telefon. Försiktigt vrider jag då datorskärmen ifrån honom för att han inte ska se detta vildsinta pippande som hans pappa ligger och rödkindat kollar på. Vi ligger där intill varandra i kanske 30 sekunder innan han avmätt säger:
– Pappa. Du har glömt att koppla in hörlurarna.