Nu är det kanske inte mest synd om mig, men fan ska vara kåsör i dessa corona-tider! Särskilt när allting ändras så oerhört snabbt. Jag skriver och skickar dessa rader till tidningen torsdagen den 12/3 (grattis på namnsdagen Kronprinsessan) och när det publiceras på söndag kan förstås nuläget vara fullständigt inaktuellt.
Men samtidigt blir det ju lite larvigt om jag som vanligt skriver om vardagliga futiliteter som skenande hårklippningsmaskiner och katter som äter upp barnens födelsedagstårtor.
Så hur gör jag då, frågade jag mig när jag denna torsdagsmorgon läste UNT och mina ögon plötsligt föll på en av få artiklar som inte handlade om corona, nämligen den om att det så kallade n-ordet har uttalats av en lektor på universitet. Hon anmäldes av fyra studenter som ansåg att hon ”som varken är svart eller rasifierad” helt enkelt inte har rätt att använda ordet. Först gav institutionen studenterna rätt och slog lektorn på fingrarna. Sedan klev rektoratet in och tog tillbaka det och sa att universitetets hållning var en annan och att lektorn inte hade gjort något fel.
Och det hade hon ju inte heller, när man tittar närmare på historien. Hon hade refererat till ordet i undervisningssyfte gällande hur man ska söka på ”ras” i gamla arkiv. Och då händer allt detta…
Det finns ett gammalt uttryck som lyder: When in danger, when in doubt, run in circles, scream and shout. Fritt översatt ungefär: Uti fara och panik, spring i cirklar, tjut och skrik!
Ungefär så verkar man reagera. Någon har sagt n-ordet, vad gör vi? Jo, springer i cirklar med armarna i luften och skriker. Konstruktivt. Alla människor torde inse att n-ordet är ett ord vi inte ska använda idag eftersom det kan göra människor illa, men att man på universitetet för tusan hakar måste få referera till det i undervisningssyfte! Jag upplever allt oftare att det i våra tider finns en politiserad ängslighet som kastar förnuftet överbord.
I min favoritnovell ”Ordet” av min favoritförfattare Torgny Lindgren är huvudpersonen Samuel Burvall övertygad om att lungsoten sprids av själva ordet. Att det är ordet ”lungsoten” som är smittokällan. Därför bosätter han sig på vinden så att han aldrig ska riskera att öronen träffas av ordet och att sjukdomen därmed lyckas tränga in i kroppen.
Allt detta fick mig denna morgon att tänka på corona och på besmittade ord. Samuel Burvall skulle ha haft väldigt jobbigt med corona. Var skulle han gömma sig?
Men tack och lov smittar inte ordet corona. Däremot tycks det bo en Samuel Burvall i många av oss som tror att vissa ord idag faktiskt på riktigt är pestsmittade. Så smittade att de inte ens får uttalas i undervisningssyfte på ett universitet.
Då är det nog säkrast att man skyddar sig genom att bosätta sig i en kammare på vinden.