Vi skulle ha setts klockan 08, precis som vanligt. I fjol sågs vi hemma hos mig och i år skulle vi ha haft frukosten hemma hos Simon.
Men det blev varken frukost eller bubbel hemma hos Simon på valborgsmässoafton. Simon var nämligen inte hemma. Han var på jobbet, på Akademiska sjukhuset och vårdade personer sjuka i covid-19. Den sjukdom som ryckt så mycket ifrån oss det senaste tiden, så även sista april. Den 30 april blev liksom bara raderad ur kalendern.
För mig är sista april den bästa av högtider. Det blev så när jag flyttade till Uppsala, började gymnasiet och lämnade familjen 40 mil bort. Helt plötsligt var familjehögtider som jul och påsk inte alls lika betydelsefulla. Vännerna blev viktigast och valborg är ju på så många sätt en riktig vänskapshögtid. Kompisar reser hem från när och fjärran till världens bästa valborgsstad och firar in våren, med varandra.
På valborgsmorgonen är man alltid alldeles pirrig. Men i år kändes det helt annorlunda. Hela kroppen skrek som vanligt ”äntligen valborg!” men världen orkade liksom inte ropa tillbaka. Trots att allt det fysiska fanns där: Tidig soluppgång, trädknoppar och sopade gator.
Jag fick nästan tårar i ögonen när jag cyklade i väg på morgonen med ”Glad såsom fågeln” i hörlurarna. I år fick jag styra cykeln mot UNT:s redaktion i Boländerna i stället för mot champagnefrukosten. Jag jobbade nämligen också på sista april i år. För första gången någonsin. Precis som Simon.
I år var allt vårt firande inställt. För samhällets bästa. Jag och Simon ringde varandra när vi hade jobbat klart. Vi delade de sorgsna känslorna. Men vi började också skissa på planer inför 2021. För oj, vad jag längtar till valborgsmässoafton 2021. Då vi ska fira att vintern åter rasat och att viruspandemin (förhoppningsvis) är över. Det kommer kanske bli det mest storslagna valborgsfirandet. Någonsin!