Den 1 juli 2021 kom lagen som gör det straffbart att utsätta barn för att bevittna våldsbrott inom familjen. Ett barn som bevittnar våld blir nu målsägande och den person som står för våldet riskerar även att misstänkas för barnfridsbrott och upp till två års fängelse. Det är självklart bra att en sådan här lag träder i kraft – men samtidigt är det sorgligt att den kommer så sent.
Jag tänker på alla barn som bor under samma tak som deras mammas förövare. Alla kvinnor som tvingas leva under skyddad identitet och alla barn som därför tvingas flytta från sina vänner, skola och trygghet.
När jag ser till mig som kvinna vill jag tro att det finns hopp om en mer jämställd framtid. Det är klart vi har det bättre än kvinnorna som levde för bara 100 år sedan eller kvinnor i många andra länder. Men vi måste inse fakta – vi har det inte helt jämställt.
När jag inte längre behöver oroa mig för att gå ensam ute när det är mörkt. När jag inte längre behöver känna mig rädd när jag träffar en ny partner. När jag inte längre behöver oroa mig för att jag haft på mig fel kläder eller inte sagt nej. När jag inte längre behöver oroa mig för att jag inte kan få samma lön. När jag inte längre behöver känna mig otrygg. Då först har vi det jämställt.
Tillbaka till den nya lagen. Den kommer förhoppningsvis innebära en ny trygghet för barnen – men också för kvinnorna. När barnen nu också är målsägande blir det svårare för gärningsmannen att inte bli dömd.
Missförstå mig rätt när jag säger att det vrids om i magen på mig av att se en sådan här lag träda i kraft. Det är klart det känns bra. Men varför ska något så självklart ta sådan lång tid att vinna laga kraft?
Det tror jag kan bero på många saker. Dels könsmaktordningen och de patriarkala strukturerna, men också att många innan oss inte vågat säga ifrån.
Att en lag som denna vunnit laga kraft är ett bevis på att den starka viljan att aldrig ge upp är mer än nödvändig. Kvinnor som vägrar ge med sig, fortsätter säga nej och ifrågasätta är det mest inspirerande jag vet. Det är något som inspirerat mig till att höja rösten och våga sätta ned foten.
När vi har ett samhälle där kvinnor och barns liv är lika mycket värda som männens, då kan vi vara nöjda. När vi alla, oavsett ålder eller kön, kan känna oss trygga och förstådda, DÅ har vi uppnått ett jämställt samhälle.