Protesterna i Iran har fått givit eko i andra delar av världen, Här en demonstration på Sergels torg till stöd för de som protesterar.
Som journalist brinner jag för att lyfta andra människors historier. I ett par år har du som läsare fått tagit del av mina åsikter i aktuella ämnen som berört mig. Men det är första gången orden inte räcker till i min text. Hur ska jag beskriva det jag och många iranier runt om i världen känner i detta nu?
Precis som vilken vanlig vardag som helst speglar hon sig i hallspegeln innan utgång, men för första gången lämnar hon kvar slöjan på hallgolvet. Med sitt svallande hår, med tårfyllda ögon, med skräcken i halsen, men med modet i hjärtat beger hon sig ut på gatorna i Teheran. Om hon sedan kommer återvända hem igen, levande, det vet hon inte.
Jina Mahsa Amnins död har fött en kvinnorevolution. Det är sorgligt samtidigt som det är vackert. Det persiska folket har fått nog av regimen som de levt med i 43 år. De vill slå sig fria och även om deras röst kan komma att kosta dem livet kämpar folket för grundläggande fri- och rättigheter.
För friheten att dansa fritt i gränderna, för rädslan för att kyssas offentligt, för min syster, din syster, våra systrar, för att förändra de föråldrade åsikterna, för kvinnan, livet, friheten. Dessa är ett par av de meningar som nu sjungs på gator runt om i världen. För dig och mig är det inte straffbart att kyssa den man älskar, men i Iran tas man till fånga för en sådan sak. Du kan riskera att få flera hundratals piskslag och att komma ut levande ur fängelset är inte en självklarhet. Antalet av de som fängslas i demonstrationerna ökar. De som nu vågar demonstrera i frihetens namn behöver oss.
För mig och för många iranier är denna tid svår och obeskrivlig. Vi är många som älskar Iran, för sitt folk, för den kultur vi är uppväxta med. Jag själv besökte senast landet 2014. Jag minns de känslor som överväldigade mig. Redan på flyget, när jag genom det lilla ovala fönstret kunde se staden Teheran kom tårarna smygandes längs min kind. Min kusin som jag reste med tittade förvånat på mig och frågade varför jag grät. ”Jag vet inte, men det är vackert, det känns som hemma” sa jag. Detta trots att jag är född i Uppsala. Sverige är mitt hem, men känslan av att se landet som mina föräldrar växt upp i, där hela min släkt bor. Den känslan av hem kan ingen födsel ta ifrån mig.
I dag vet jag inte om jag någonsin kommer kunna se mitt vackra Iran igen. Det går inte en enda dag då jag inte tänker på det som händer mina landsmän. Jag känner mig maktlös och fylls av ångest för att jag lever i min trygghet och kan stänga av för stunden för att leva vidare. Jag pendlar i känslorna, hopp, sorg och styrka. Jag måste hålla mig stark för jag ser också det vackra hoppet. Folkets mod och kärlek för landet som fortsätter att stå sig starkt. Trots tortyr och skrämselteknik ger de inte upp. Men folket behöver oss. I en kamp för jämställdhet kvittar ursprung. När de stänger ner internet för landet kan vi som har internet fortsätta dela de som sker. När de skjuter mot det oskyldiga folket kan vi visa makthavarna och politikerna hur folket blir mördade.
Trots ett hav av känslor är mitt hopp för ett fritt Iran stort. Jag drömmer nu varje natt om den dagen jag utan slöja och rädsla kan besöka det land mina föräldrar en gång i tiden upplevde, tillsammans med alla som kämpar för ett fritt Iran.