Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.
Socialdemokratins självbild har inte passat verkligheten på väldigt länge. De få kvarvarande och levande så kallade hästväljarna, de som skulle rösta på socialdemokraterna även om partiet hade en häst som partiledare, lever kvar på Palmes tid då vi var ett av världens rikaste och tryggaste länder. Den tid lilla Sverige var ett stort land internationellt.
De få sanna partister som är kvar, de som har lojalitet med (S) snarare än med socialdemokraterna politik, lever kvar på Göran Perssons tid då partiet räddade Sveriges ekonomi och vi var föregångslandet. De romantiserar och minns den tid som flytt. (S) lever också med drömmen att åter få vara där omvärlden pratar om oss. När vi åter kan få säga: ”You know, we in Sweden…” och med den överlägsnes stämma kan berätta om hur saker ska göras rätt och riktigt.
Den uppmärksamhet vi rönt internationellt efter Göran Persson gäller mest vår migrationspolitik. Den uppmärksamheten har i stort lyft Sverige som ett avskräckande exempel. (S) och (M) har bägge under sina regeringsperioder försökt sätta tillbaka Sverige på den internationella kartan genom olika satsningar. Gemensamt är att de misslyckats.
Men nu har något hänt! Enligt Svenska institutet, myndigheten som studerar hur den internationella mediabilden av Sverige ser ut, så har fokus på Sverige nu nått Palme-proportioner. Lika kontroversiell som Palmes utrikespolitik var, är nu Stefan Löfvens corona-politik. Ironiskt nog kan samma Corona som riskerar dra ner Sverige och stora delar av världen i en ekonomisk depression, vara räddningen för Löfven och därmed socialdemokratin. Oförtjänt eller inte så kan den Svenska anti-lockdown-politiken ge Löfven den statsmannaidentitet och det internationella fokus som krävs för att den socialdemokratiska självbilden ska börja närma sig verkligheten igen.
Alla tittar på Sverige nu. Utländska TV-team åker runt i våra storstäder och filmar människor som är ute och rör sig i butiker och restauranger samtidigt som deras egna länder är helt nedstängda. När andra länder gick från naivitet till alarmism gick vi från naivitet till uppmanande till försiktighet. Visst föll våra politiker in i den internationella politiska tävlan om att ”ta i och visa med hela handen” men inte så farligt som andra länder.
Jag tror historiens dom kommer vara tydlig. Vi gjorde rätt som höll samhället öppet. Vi insåg, även om det inte uttalades högt, att de ekonomiska skadeverkningarna är långt farligare än pandemin själv. Vi insåg att hysterin är skadligare än själva pandemin. Fler och fler länder kommer inse det och följa efter vårt exempel. Sverige kommer åter i viss mån lyftas som en internationell role model. Det kommer höja landets statsminister ur den aura av politiskt misslyckande som omgett honom.
Frågan är om det räcker när vi väl står där immunicerade inför nästa val. Eller om väljarna kommer att påminnas om annat än det goda corona-omdömet. Till exempel om den politiska vanskötseln dom gjort att vi misslyckades med att hålla smittan borta från våra äldreboenden. Om ickefungerande infrastruktur, tomma beredskapslager och överfulla sjukhus. Hur vi trots vårt svenska sunda förnuft stod helt oförberedda inför den pandemi vi visste en dag skulle komma.