Vi går mot 2025, och det betyder att jag har bott i Uppsala i 35 år. Tillfälligt. 1990 rullade jag in med bohaget i Sollefteå Amatörteaters röda (och livsfarliga – ratten glappade) folkvagnsbuss till en etta på Villavägen 37. Ur kassettbandspelaren sjöng Steve Miller band ”Abracadabra”. Jag bar in mina pinaler, gick på Ica hörnan och köpte tre dubbeldaim och en Trocadero. På en gräsmatta vankade en fasan. Det kändes som om jag var i Afrika.
Dagen efter var det registrering på A-kursen i Idé- och lärdomshistoria i självaste universitetshuset. Vi började kl 10.00, så jag gick hemifrån 08.15. Sen satt jag på en parkbänk och tittade på Geijer och trodde att jag skulle få hjärtstillestånd av nervositet. Jag hade aldrig bott nån annanstans än i Sollefteå. Där fanns det inga universitetshus och inga fasaner. Där fanns en älv med feta laxar och ett enda diskotek. Till det diskot gick alla. (Även min katt. Den måste ha följt efter mej, för plötsligt kom en kompis och sa att han lämnat in katten i garderoben. Jag betalade tio kronor och bar hem katten.)
Det var mycket det fanns lite av i Sollefteå. Jag stod en gång vid en p-automat och letade mynt i plånboken då en man passerade med repliken:
– Skit i det där, han är långtidssjukskriven.
Det fanns också många nedläggningshot. Vi kämpade och demonstrerade och marscherade. För sjukhuset, för regementena, för mer pengar för den ström vi levererade via vattenkraften. Det gick så där...
I Uppsala var det annat. Här rådde tillväxt. Här byggdes. Här flyttades in. Jag fann det härligt. Men också märkligt. Sollefteå som var så vackert. Om man sålde (säljer) en etta på sju kvadratmeter så kunde (kan) man köpa en herrgård med skog i ett vidunderligt landskap. Det borde vara knökfullt på vägarna med folkvagnsbussar som går åt andra hållet. Men så är det inte.
Kanske beror det på att Glunten hade rätt. Uppsala är faktiskt bäst. Visst, det finns en hel del som vi måste fixa. Vi har ingen teater för uthyrning som tar 400 pers. Vi har ingen vidare trafikplanering. (En biltur med grejer från Uppsala Stadsteater till Reginateatern med bil i rusning tog i veckan 37 minuter och en jääääävla massa avgaser. Rätt misslyckat när sträckan tar fem minuter att gå.) Vi har inte direkt schweizisk punktlighet med tågtrafiken till huvudstaden. (Påminner mer om schweizerost.) Vi skickar hemtjänst-ursäkter med taxi. Visst kan mycket bli bättre.
Men väldigt mycket är fantastiskt bra. Och jag hoppas få bo kvar i 35 år till. Då ska jag som 93-åring skriva en krönika och se tillbaka på 70 år som Uppsalabo bland Geijer och fasaner.