Senast jag skrev en bostadskrönika i UNT letade vi efter vår allra första bostadsrätt i Uppsala. Jag grät en del den sommaren. Dels är det påfrestande att bo i fyra andrahandslägenheter under ett år, dels hade jag aldrig köpt något så dyrt. Jag hade aldrig lånat pengar och så skulle jag plötsligt låna så himla mycket. Till vad? Till något jag gått in i två gånger och tittat runt i under max 20 minuter.
Men vi väntade vårt första barn och om vi skulle bo kvar i Uppsala var ett köp det enda rätta.
Budgivningen gjorde min man och jag på en lunchrast på UNT (vi jobbade båda där då). På en halvtimme hade vi gjort av med ytterligare 300 000 kronor. En kollega frågade förskräckt om något hade hänt där vi satt bekymrade och svettiga, jag höggravid. Vi hade bara vunnit en budgivning.
Nu är jag tillbaka! Sju år senare, i samma trea, två barn rikare. Vi flyttade inte ut efter en månad som jag fruktade. Men det börjar bli trångt. Den tredje vanligaste frågan jag fick som gravid med andra barnet var om vi nu skulle flytta. (Vanligaste frågan: Blir det en tjej eller kille? Näst vanligaste: Ska ni köpa bil nu? Svärfar stod för hälften av alla bilfrågor. Till slut sa han: ”Ni kan väl köpa en liiiiten, liten bil?!”)
Vi tänker tanken. Inte på bil, men hur länge kan en sexårig storebror vilja dela rum med sin ettåriga lillsyrra? Jag kollar Hemnet, det gör jag. Men ändå. Jag tror inte att vi blir lyckligare av mer yta, snarare av färre saker.
Tills vidare har vi satsat på en våningssäng. Vi fick den dessutom gratis för att barnen som haft den klistrat lite klistermärken på som vi snabbt målade över.
Våra barn är överlyckliga och vi slipper minst ännu en miljon i bolån – i alla fall ett tag.