Enligt tidningen Vagabond ökade resebokningen i december-januari. I väntan på vaccinet sitter vi alltså i sofforna och googlar efter härliga, soliga resmål som Malaga, Alicante eller Bangkok. Platser vi vill resa till när pandemin är över, sprutan är tagen och vintern 22 börjar närma sig.
Uppdämt behov finns, det är tydligt, och att vi skulle nöja oss med att hemestra (vilken ord!) är nog mest bullshit, även om det fenomenet också ökar. Nyligen skrev UNT om att minst 3500 Uppsalabor beräknas befinna sig i fjällen den här veckan.
Människan är ett socialt djur som vill ha roligt.
Möter en vän på stan. Vi ska promenera och prata, en rätt så vanlig umgängesform för oss numera. Efter ett år i pandemins våld börjar vi få allt bättre kondition.
Med lagom långt avstånd mellan oss kan vi utan att skämmas umgås i över en timme. Det är bistert, runt 7 minus. Efter 14 532 steg börjar benen bli stumma. Då hittar vi en kuvös i form av ett fik med infravärme på utomhusverandan. Det är långt mellan borden.
Vi beställer in ett glas vin, ler mot varandra och utbrister: ”Det här var ju nice!” Minns plötsligt en enkät jag gjorde i början av hösten där frågan var om du skulle kunna tänka dig att sitta ute mitt i smällkalla vintern och dricka öl. ”Ja”, sa de flesta även om vissa ville lägga till att det helst skulle serveras varm glögg i glasen.
Kanske säger det mer om vårt förhållande till alkohol än pandemin. Men det avslöjar också något mer, en osynlig process. Då var det skumt, en knasig grej, något man kunde ställa en enkätfråga om. I dag är det helt normalt. Man vänjer sig.
”Vi är mitt uppe i normaliseringsprocessen.” Nu kommer jag inte ihåg vilken politiker eller coronaexpert som sa det. Men jag minns att jag fick associationer till kvinnomisshandel. Ni vet fenomenet när kvinnan gradvis vänjer sig vid mannens kontroll- och maktbegär.
Sedan dess bubblar protesten inombords.
Jag vill också åka till skidbackarna. En resa till soliga Madeira nästa höst skulle sitta fint. Det är trist utan alla arbetskamrater också. Även om hemmakontoret börjar bli riktigt välutrustat vid det här laget. Mest av allt längtar jag efter konserter med bra musik med tillhörande dans och barhäng.
Så här kommer ett erkännande. Jag håller i och håller ut, men vill verkligen inte ändra några vanor, så det så. Ge mig livet tillbaka.