"Ni är alla individer”
”Ja, vi är alla individer”
”Ni är alla olika”
”Ja, vi är alla olika”
”Inte jag…”
Jag har tänkt mycket på de där raderna från den klassiska scenen i Monty Pytons film Life of Brian de senaste dagarna. Jag ska förklara varför.
Jag var på en hipp takbar i Stockholm härom dagen. En sådan där bar där en dj i en ironisk T-shirt spelar skivor av någon obskyr, fransk electro-artist och där maten innehåller de just nu trendigaste ingredienserna; rotmos, fläskkorv och något slags surdegsbröd. Maten äts självklart ståendes i baren (jag menar det här med bord känns väl lite väl 2014) tillsammans med 20 män i skogshuggarskägg och japanska raw denim-jeans.
När jag stod i den där baren på nionde våningen i Stockholms innerstad, och funderade över vad jag skulle skriva för fyndig text till instagrambilden jag nyss tagit, förstod jag plötsligt. Jag är en hipster. BAM. Med full kraft slog tanken ner mitt i huvudet och jag blev yr.
Jag började rannsaka mig själv och för varje grej jag kom på stod faktumet allt mer klart: Min favoritbutik ligger på en bakgata på Södermalm där kläderna är anonyma men svindyra, jag lyssnar på musik av artister som bara jag och Andres Lokko vet vem det är, jag åker hybridbil – och för någon månad sedan kom jag på mig själv med att skryta om att ”Jag har ingen tv. Det känns så svennigt”.
Ja, jag vet. Jag borde ha gjort den här insikten för länge sedan. Men är det något som är utmärkande för en hipster så är det att de aldrig någonsin själva skulle erkänna att de tillhör kulturen. I stället går hela hipsterns tillvaro ut på att försöka vara så unik och speciell som möjligt.
Men vad många hipsters inte har förstått, mig inkluderat fram tills den stund då jag stod och åt rotmos i den hippa baren, är att det är väldigt mycket svårare än man kan tro att vara unik och speciell. Faktum är att alla hipsters är exakt likadana. Jo, det är sant. När jag googlade runt lite tog det inte lång tid innan jag hittade en studie, gjord av den franska forskaren Jonathan Touboul, som visade att varje grupp människor som vill sticka ut i slutändan oundvikligt kommer att likna varandra. Nedslående fakta kanske, men så primitiva är vi människor. Hur mycket vi än försöker vara något annat, något unikt, kommer vi alltid vara flockdjur som vill passa in i omgivningen.
Så nu sitter jag här och känner mig som killen i scenen från Life of Brian. När alla andra ropar ”Vi är alla olika” står jag vid sidan av och mumlar tyst för mig själv: ”Inte jag...”