"Hello earthling!” (Hej jordbo!), säger den syntetiska rösten. Maken tittar rakt fram, in i skärmen, kinderna blåskimrande av datorns sken.
Fångad i pianoappens verklighet. Trollbunden av taktfasta slag.
Min man lär sig spela piano igen, 2000-tals stil. Ingen pianolärare, inga tider att passa. Bara en app som ställer krav. En elektronisk röst som styr elevens musicerande och skäller när han inte följer takten. En ögonblicksbild från vår familj 2016. En bild, som känns som en framtidsvy. Är det nu robotarna börjar ta över?
Som bekant var dammsugarroboten förra årets julklapp. Under vår julgran låg något annat. En ny sorts familjemedlem. En hårig, tjattrande, eventuellt smådiabolisk sådan. Fint inslagen i ett paket med snören. En liten varelse med pixliga ögon och lurvig svans. Ett mellanting mellan gosedjur och dataspel – en Furby. Barnen fnittrade av lycka, vi vuxna muttrade. Inte nog med att Furbyn har många likheter med en gremlin. Den är svårsövd, pratar ett eget språk och är allmänt egensinnig. Den har också egenskapen att småttingar älskar den, så till den grad att ordet hypnos ligger nära till hands.
Men åter till robotdammsugaren. Faktum är att vi har en av äldre modell. Kanske inte lika high tech som de som säljs nu, men hjälpligt stöttande i städarbetet i alla fall. Hon är också lite som en i familjen här hemma. Vi kallar henne för Rumba efter sin tillverkare.
Det händer att Rumba leker tagare med barnen till allas förtjusning. Det händer också att hon sväljer något halsband eller en viktig pärla. Det är lite sedelärande. För visst har barnen (eller snarare hela familjen) blivit bättre på att städa golvytor sedan Rumba kom in i vår gemenskap. Vi har liksom fått lära oss, den hårda vägen.
Någon gång i Rumbas begynnelse råkade vi ställa om hennes språkinställning. Ingen av oss vet hur vi ändrar tillbaka. Varje gång vi trycker på startknappen inleds städsessionen med en rejäl utskällning på ryska. (Eller vi tror det i alla fall, vi vet ju inte vad hon säger.)
Kanske försöker Rumba och Furbyn, likt mannen i pianoappen, att kommunicera med oss. Vi som är av det andra släktet, ”jordborna”.
”One, two, three – go!” (1, 2, 3 – kör!), ljuder den syntetiska rösten.
Maken ser ner från notstället som håller bärbara datorn med appen. Han trycker på några tangenter på det elektroniska pianot och får sedan digitalt beröm.
”Good stuff!” säger den entoniga mansrösten. Eleven är läraktig.
Men frågan gnager: Vad kommer robotarna att be oss göra härnäst?