Ganska ofta funderar jag över hur min egen hjärna egentligen fungerar. Ibland skickar den signaler till munnen som då börjar pladdra om saker som jag egentligen inte alls hade tänkt säga. Det normala flödet ska väl vara att hjärnans synapser skickar impulser till något slags analytiskt tankecentrum som granskar och bedömer tankegången och därefter skickar signaler till munnen som då kan säga något hyfsat genomtänkt och begåvat. Men ibland gör inte min hjärna så. Ibland hoppar den över stickspåret in till analysavdelningen och sänder signalen direkt till käften som då börjar babbla om saker som helt enkelt inte är särskilt genomtänkta.
Jag kan ta ett mycket enkelt exempel. Vi stod ett litet gäng ute på sjön Trehörningens is i solskenet och drack kaffe och pratade medan barnen idylliskt åkte skridskor i stora chokladmustascher. Plötsligt ser vi bakpartiet på ett djur försvinna in i vassen, och jag hör min egen mun utropa:
– Titta en räv!
Mitt sällskap tittar då upp på mig med synnerligen skeptiska ögon och säger milt överseende:
– Ööööh… Nej Jacke, det där var en fasan.
Problemet är att jag inte alls ville säga det jag sa. Jag såg absolut ingen räv. Jag såg bara en skugga av något djur som skyndade in i vassen. Men hjärnan missade då att skicka synintrycket till analyscentrat som på en millisekund då skulle ha resonerat: ”Det där var ett djur, men jag såg inte vilket, varför jag inte bör yttra mig om det, för då kan jag framstå som rätt korkad om jag exempelvis skulle säga att det är en räv och det skulle visa sig vara en fasan.” Istället skickades signalen raka spåret till munnen, och ut hoppade grodan som i det här fallet alltså var en räv.
Jag vet för övrigt inte varför jag valde just räv. Jag kunde lika gärna ha sagt tapir. Eller moped. Eller Bert Karlsson. Problemet var förstås att jag sa något över huvud taget, eftersom jag inte hade något vettigt att säga. (Här står det också klart att syndromet ibland även drabbar andra, inte minst i det politiska etablissemanget.)
Och inte blir det bättre när munnen sedan pladdrar vidare likt en skenande stickståg och försöker släta över det faktum att Mr Skogsmulle blandar ihop en räv med en fasan, och analyscentrat har bommat igen för dagen så att varje ord som kommer över mina läppar egentligen bara förvärrar grundproblematiken.
Så för allt ogenomtänkt jag har sagt och kommer att säga vill jag härmed säga: Förlåt! Det är inte meningen. Det är bara en åkomma i hjärnan som gör att käften ibland går före tanken.
Frågan är om man kan nyttja detta, att ofta vara extremt ogenomtänkt i repliker och handlingar?
Jag kanske kan bli ny förbundsordförande i Kommunal?