Det första som hände i mitt korridorsliv var att folk började vråla från balkongerna. Det var en ljummen kväll i augusti 1996 och jag och mina föräldrar hade precis kommit fram till Uppsala efter en lång bilresa från Umeå. Nu stod vi där under höghusfasaderna och betraktade storögt vad vi senare fick förklarat var Flogstavrålet.
Det andra som hände var att jag välte ut en kundvagn full med tomma ölburkar. Den var av oklar anledning parkerad på andra sidan ytterdörren när jag med pirr i magen låste upp korridoren.
Jag vet inte vem som var mest förskräckt över mina första minuter i studentkvarteren: jag eller mina föräldrar.
Men förskräckelsen släppte snabbt och jag upptäckte att det här med korridorsliv var klart roligare än jag vågat hoppas på. Så hade jag en fantastisk korridor också, en salig blandning av folk från Sveriges alla hörn – och så en tysk, en grek och en kanadensare på det. Personer jag aldrig hade lärt känna om jag inte fösts ihop med dem.
Frukost, lunch, middag, nattmacka – alltid fanns det någon att snacka med. Vi hade fester och pokerkvällar. Vi började till och med umgås med korridoren mittemot. (Såklart var det inte härligt jämt. Jag säger bara störd nattsömn och mögliga kastruller.)
Det som var tänkt som ett tillfälligt boende i andra hand kom att bli fyra år som mer än något annat präglade min studenttid.
Och så fanns ju Magnus i korridoren. Han som både häpet och roat tittade ut från köket när jag välte den där kundvagnen. Tänk om jag där och då hade vetat att det var han jag skulle gifta mig med och få tre barn med. I dag är vårt äldsta barn snart själv i universitetsåldern och vi försöker sådär i förbifarten plantera idén hos honom och hans syskon om korridorlivets förtjänster.
När Heimstaden, som äger korridorerna i Flogsta, för några år sedan deklarerade att de tänkte bygga om alla korridorer till små lägenheter blev jag bestört. Studenter vill bo själva, inte i nån sunkig korridor, var kontentan. Jag kände nog mest ... sorg. Men Heimstaden har svängt: det finns en efterfrågan på att bo i korridor, säger man nu. Så korridorerna står kvar. Och på Studenthälsan har man i pandemins spår märkt att fler studenter vill bo med andra, för att mota ensamheten.
Jag blir nostalgisk och glad på samma gång. Du student: ge korridorslivet en chans. Sitta ensam i en fräsch lägenhet hinner du göra resten av livet.