I flera år har jag i tidigare Nobelpriskrönikor puffat för att forskarna som var först att visa att det finns planeter även i andra solsystem än vårt eget borde belönas med ett fysikpris, men hade nästan gett upp hoppet.
Förmodligen känner man sig rätt förutseende också vid Uppsala universitet, som utnämnde Mayor till Linnéhedersdoktor för 12 år sedan.
Man behöver inte vara forskare eller vetenskapsjournalist för att glädjas över årets fysikpris. De flesta av oss har nog någon gång när vi tittat upp mot himlen en stjärnklar natt funderat på om det finns liv också någonstans långt därute. Upptäckten av exoplaneter har satt ny, mer vetenskapligt grundad fart på sådana spekulationer.
I dag är mer än 4 000 exoplaneter upptäckta, varav flera på lagom avstånd från sin sol för att åtminstone teoretiskt kunna hysa någon form av liv. Det krävs dock långt mer avancerade instrument än de som hittills använts i jakten på exoplaneter för att besvara frågan om det finns någon form av liv på någon av dem. Men teknikutvecklingen går snabbt och ska man tro entusiasterna kan vi i bästa fall ha svaret inom några decennier.
I min egen entusiasm över exoplanetforskningen höll jag nästan på att glömma bort att James Peebles får halva fysikpriset för upptäckter inom fysikalisk kosmologi. Att det bara i vår egen galax Vintergatan förmodligen finns många miljarder jordliknande planeter känns på något sätt mycket mer jordnära än att 95 procent av Universum består av gåtfull mörk energi och mörk materia,
I morgon vid lunch tillkännages vilka som får kemipriset. Kanske är det i år äntligen dags för ett par andra av mina favoriter, Emanuelle Charpentier och Jennifer Douda, att få det för upptäckten av en slags "genetisk sax", CRISP-Cas9-systemet, som på ett exakt, förutbestämt sätt kan redigera och ändra i arvsmassan.