Hösten är mitt nyår. Det är i uppstarten efter sommarens lättja som nya sundare vanor ska formas, en gång för alla. Jag brukar inte lyckas. Men den här hösten är jag segerviss.
Allt började egentligen i julas, när min syster förklarade att hon skulle börja gå upp tidigt om morgnarna. Ingen trodde henne. Ända sedan tonåren har hon varit i princip oväckbar, arbetsliv och tre barn till trots. Hennes man har fått skaka liv i henne för att hon ska ta sig iväg till jobbet.
Men hon berättade om en podd hon lyssnat på, som handlade om förändring. I den fick hon veta att den som ska förändra en (o)vana först måste byta identitet. Är ditt mål att börja springa? Då måste du först sluta se dig själv som en latmask som skyr jogging och i stället börja betrakta dig som en person som gillar att snöra på sig springdojjorna och få upp pulsen. Är ditt mål att gå upp tidigt? Då får du lämna föreställningen om hur skönt det är att ligga och dra sig och i stället tänka på hur mycket du älskar att gå upp tidigt och njuta av lugnet.
Ju mer jag tänkt på det, desto mer logiskt har det känts. Klart det går att välja hur man ser på världen – och sig själv. När jag häromdagen berättade om teorin i lunchrummet konstaterade en kollega att hon betraktar sig själv som en okreativ person, trots att hon egentligen gillar skapande: ”Det är klart att jag inte pysslar om jag tänker att jag inte kan. Det blir självförstärkande.”
I mars frågade jag min syster hur det gick. Hon berättade glatt att hon sedan flera månader tillbaka gått upp först av alla därhemma. Hennes man är fortfarande i chock.
Det låter fantastiskt. Jag har själv alltid identifierat mig som morgontrött. Det är ju så härligt att sova liiiite till. Med följden att morgonen blir apstressig. Hela dagen börjar fel.
Och i somras berättade min syster att hon numera inte bara är morgonmänniska. Hon har dessutom slutat snusa. Efter 20 år bestämde hon sig helt enkelt för att hon inte längre är en snusare.
Det övertygade mig. Det är dags för mig också att bli en morgonmänniska. En som går upp direkt när klockan ringer, som dricker kaffe i lugn och ro, som läser tidningen ordentligt. Och som kommer till jobbet några minuter FÖRE morgonmötet, utan rännilar av svett längs ryggraden. Ja, det är henne jag är.
För att öka chansen att lyckas ska man berätta om sin nya identitet för omgivningen. Så allihopa: Jag längtar tills klockan ringer imorrn bitti.