Fördragsamhet är något gott. I en tid när polariseringen sätter allt mer knivskarpa gränser mellan människor och grupper tror jag det är viktigt att försöka fördra varandra. Man behöver förstås inte alls hålla med. Men i den cancelkulturella värld vi lever i, så tror jag att vi avancerar snabbare framåt via fördragsamhet och samtal än med polarisering och utestängning.
Jag tycker mej ha hyfsat gott tålamod med människor. Även om jag är av diametralt motsatt åsikt, så försöker jag ändå åtminstone alltid fördra de flesta. Allt från antivaxxare och homofober till smygrasister och grandiositeter.
Men alla har vi förstås gränser. Och min går nog vid banan-människorna. De som slungar ur sig:
– Banan är inte en frukt, det är en ört.
Där går det inte längre. Då känns det som om människan i fråga är bortom all räddning.
Vi har alla suttit på middagar och fikaraster och hört den totalt meningslösa diskussionen komma upp om huruvida bananen egentligen är en frukt eller ett bär eller en ört.
Snaaaaark!! Nu måste vi verkligen hissa intresseflaggan i topp!
Och den stora frågan är förstås VARFÖR de slänger ur sej repliken? Varför väljer de i denna fruktsamtalsstund att låta idén vandra från tankefröet (eller bäret eller frukten) i hjärnan och ta sej hela vägen ner till munnen och där formas till ord som får flyga fritt ut i samtalet? Det enda tänkbara svaret är väl för att få skriva nån annan på näsan. Att vara förmer. Och det är ju ett enormt osympatiskt personlighetsdrag. Där nånstans tar min fördragsamhet slut.
Men samtal ÄR och förblir förstås den enda vettiga vägen. Och gudarna ska veta att jag har försökt.
– Säger du att det är en ört? Är det sant??? Men du, då borde banan inte få vara med i en fruktsallad. Bara i en örtsallad. Och den borde ju omedelbart flyttas från fruktdisken på Coop. Vi kan demonstrera på första maj och ha plakat med texten: ”Inga bananer vid frukt och grönt, lägg dom vid ört och gult!” Jag sa faktiskt till den snälla tanten som jobbar på Coop att nu får ni fanimej flytta bananerna till örthörnan. Jag menar, ni har ju inte grillkorven vid sköljmedlet eller kattmaten i bröddisken, eller hur? Och så gick hon och jag resolut bort till bananhyllan och vräkte ned rubbet i en vagn tills det bara låg lite skräp och blad kvar och en liten snigel som blev så rädd så att den kröp in i sitt skal och försvann!
– Då var det ingen snigel, det var en snäcka.
– Brrrzzzzbbjjjstt!!!!!!