William Kaelin, Peter Ratcliffe och Gregg Semenza var inga heta kandidater i förhandsspekulationerna om vem eller vilka som skulle tilldelas årets Nobelpris i fysiologi eller medicin. Ändå är det så här i efterhand lätt att inse att de med marginal uppfyller kraven på värdiga pristagare. Jag har svårt att på rak arm komma på upptäckter som är mer prisvärda än kartläggningen av de livsnödvändiga mekanismerna för hur celler känner av och anpassar sig efter tillgången på syre.

Som vanligt när Nobelpris tillkännages frågar sig många vilken nytta medicinpristagarnas upptäckter kommer att få. Som jag ser har de redan gjort stor nytta genom att öka mänsklighetens samlade kunskaper om hur vi och vår värld fungerar. Så länge som människor fortsätter att vara nyfikna finns ett värde i kunskap för kunskapens egen skull.

Som så ofta när det gäller upptäckter inom grundforskningen väcks också hopp om att kunskaperna ska ligga till grund för en rad praktiska tillämpningar, till exempel helt nya sätt att behandla blodbrist, cancer och en rad andra sjukdomar – och för fuskarna inom idrotten förmodligen hopp om mer svårupptäckta sätt än vanlig bloddopning att öka syretillförseln till muskler och förbättra prestationsförmågan.

Vad jag kan se finns i år ingen anknytning mellan någon av medicinpristagarna och forskare vid Uppsala universitet. Den som ändå vill känna sig en smula lokalpatriotisk en dag som denna får nöja sig med att det var en apotekare i Uppsala, Carl Wilhelm Scheele, som långt innan det fanns några Nobelpris, för snart 250 år sedan, upptäckte det för oss livsviktiga syret.