Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.
Oavsett vilket jobb man har går det nästan inte att tänka på något annat än CoViD-19. Så är också fallet för en nanoteknikprofessor.
Jag har en 19-årig dotter som sitter inspärrad på ett vandrarhem i peruanska Cusco. Hon befann sig tre och en halv dags vandring upp längs Inkaleden på väg mot Machu Picchu när Peru införde karantän och utegångsförbud. Hon hade inte en chans att ta sig ut ur landet, och är nu fast på obestämd tid.
Rent professionellt tänker jag att mänskligheten i allmänhet – och vi forskare i synnerhet – är i desperat behov av att förstå biologi på samma detaljnivå som vi idag förstår fysik och kemi. Detta för att vi nästa gång ett nytt virus hoppar från djur till människa, och muterar så att det kan spridas människor emellan, ska slippa att uppleva att stå så hjälplösa som vi just nu gör.
Vi vet redan att alla viktiga biologiska processer sker på nanonivå. Livets byggstenar, proteinerna, är nanoobjekt. SARS-CoV-2, som orsakar nu aktuella CoViD-19, är ett rätt stort virus: 120 nanometer i diameter. Det betyder att man får plats med ungefär 500 virus på bredden av ett hårstrå. Viruset har massor med nanometersmå spikformade proteiner på sin yta och det är just dessa protein-nanospikar viruset använder för att infektera våra celler. I mitten av februari i år lyckades forskare från USA visa hur dessa protein-nanospikar ser ut.
I sin studie, som nyss publicerades i tidskriften Science, kunde de även visa att detta eländiga virus klarar att fästa sig tio gånger hårdare till våra celler än det tidigare kända viruset SARS-CoV. Så fort denna struktur av protein-nanospikarna blev offentliggjord började flera av mina kollegor runt om i världen jobba som galningar för att försöka skapa nya miniproteiner som kan binda till, och blockera, dessa spikar, så att viruset inte ska klara av att infektera våra celler. Med andra ord skapa läkemedel mot CoViD-19.
På liknande sätt försöker man också utveckla vaccin mot CoViD-19, men utan att behöva använda själva viruset i en försvagad form som man brukar göra när man tar fram ett virusvaccin. Med protein-nanoteknologi kan man göra protein-nanopartiklar som ser ut som igelkottar, proteinerna som utgör taggarna på sådana igelkottar får sedan vårt immunförsvar att börja producera de antikroppar som behövs för att ge oss skydd mot sjukdomen.
Jag har även kollegor som utvecklar metoder för att få våra egna celler att bli fabriker som producerar de proteiner som behövs för att vårt immunförsvar ska skapa de efterlängtade antikropparna. Detta görs genom att skapa syntetiskt DNA och RNA (genetiskt material) som kan injiceras i oss människor för att instruera våra celler till att producera rätt typ av proteiner. Ryktet säger att säkerhetstester för sådana vacciner på friska frivilliga ska börja redan om en månad.
Det finns många områden där vi med nanoteknologins hjälp skulle kunna bota sjukdomar och hålla oss unga och friska mycket längre än vi kan idag. Mer spännande än så blir det helt enkelt inte!
Jo, förresten – nu ska jag fortsätta försöka få ut dottern från ”coronafängelset” i Cusco.