Trots att jag inte längre i min yrkesroll behöver följa utvecklingen av det nya coronaviruset har jag, förstås, inte kunnat låta bli att göra det – i media, på WHO:s och Folkhälsomyndighetens hemsidor och i en del medicintidskrifter.
Som nybliven ålderspensionär hör jag av allt att döma till en grupp som riskerar att drabbas extra hårt av coronavirus-smitta, så det finns även ett personligt egenintresse av att hålla koll på utvecklingen.
Är jag orolig för egen del? Just nu inte alls. Även om antalet inhemska fall av Covid-19 fortsätter att stiga finns ännu inga tecken på någon inhemsk smittspridning. Alla hittills upptäckta fall i Sverige har antingen smittats i riskområden i andra länder eller haft nära kontakt med personer som fört med sig sådan ”importsmitta”.
För några dagar sedan publicerade flera tidningar en TT-artikel under rubriken ”Allt du behöver veta om Corona”. Det var inget fel på innehållet, men rubriken var missvisande. Trots en snabb kunskapsökning finns fortfarande många angelägna men obesvarade frågor kring detta, till nyligen, okända virus.
Enligt kalkylerna hittills, som bygger på uppgifter från de värst drabbade områdena i Kina, dör mellan en och två procent av dem som insjuknar i Covid-19. Trots att det är en låg siffra jämfört med till exempel SARS och ebola behöver det inte innebära att Covid-19 är mindre farlig.
Hur många som i slutänden dör av Covid-19 hänger på om det går att få stopp på smittspridningen eller om det nya coronaviruset utvecklas vidare till en världsomspännande pandemi, som drabbar en stor andel av jordens mer än sju miljarder invånare. Det behövs inte mer än vanlig huvudräkning för att inse att dödstalen kan bli mardrömslikt höga.
Till skillnad från en del forskare tror jag att det fortfarande är möjligt att få bukt med smittspridningen och förhindra en pandemi – trots orosmoln som till exempel den till synes okontrollerade spridningen i Iran och helgens rapporter om fall utan någon känd smittkälla i USA. Utvecklingen under de närmaste veckorna kan komma att bli avgörande.
Vid Sveriges sista smittkoppsutbrott 1963 sattes många hundra personer i karantän och på sjukhusen infördes flera månader långa besöksförbud. Ytterst sällan behövde tvång tillgripas.
Förhoppningsvis är acceptansen även i dag hög för liknande än mer omfattande åtgärder som kan behövas om spridningen av det nya coronaviruset börjar ta fart. Viktigast blir – i väntan på vaccin – att motverka smittspridningen bland äldre och kroniskt sjuka.