Kvantmekaniken har gett oss insikter som har förändrat vår förståelse av världen, till exempel att ljus, som vi tidigare inte ansåg vara materia, faktiskt har massa och form. Ändå har vi inte lyckats modellera tankar, känslor och medvetande matematiskt, och vår förståelse för universum, som expanderar i en rasande takt, är fortfarande begränsad.
Kan det vara så att universum är finjusterat för liv just för att vi som observatörer existerar och påverkar vår uppfattning av verkligheten? Denna fråga anknyter till kvantmekanikens princip om superposition, där partiklar kan vara i flera tillstånd samtidigt tills de observeras. Vid observation kollapsar den så kallade vågfunktionen och partikeln antar ett bestämt tillstånd, vilket tyder på att själva observationen påverkar verkligheten.
Ingen ifrågasätter att tankar och känslor finns. Vi förstår väldigt mycket om hur de påverkar våra liv, men vi känner inte till något kring deras form eller mätbarhet. Hur mycket energi har en tanke, och vilka möjligheter har vårt medvetande att växelverka med andra människors medvetande? Kan det vara så att våra enskilda medvetanden i själva verket hänger samman med ett kollektivt medvetande som faktiskt har format det helt unika tillstånd vi uppfattar som vårt universum?
Om detta stämmer, skulle existensen av medvetande efter döden vara statistiskt möjlig, både för religiösa och ateister. För den som vill gräva lite djupare i detta rekommenderar jag den populärvetenskapliga boken In My Time of Dying av Sebastian Junger.
Redan på 1940-talet föreslog Erwin Schrödinger, Nobelpristagare och pionjär inom kvantmekaniken, att upplevelsen av individuella medvetanden kan vara en illusion och att alla levande varelsers medvetanden är del av en gemensam kosmisk enhet. Många fysiker har försökt inkludera medvetandet i de modeller som beskriver vår värld, där massa och energi kopplas enligt den speciella relativitetsteori Einstein la fram redan 1905.
Men ingen har lyckats och jag börjar misstänka att ingen kommer att lyckas. Varför? För att alla försök bygger på att vi tror att inga banbrytande upptäckter finns kvar att göra för att beskriva vår omvärld. Att kvantmekaniken med sina massor och energier är komplett. Men skulle det istället kunna vara så att det finns energiformer vi inte har lyckats hitta en matematisk modell för att beskriva? Och att vi därför inte teoretiskt kan förklara hur dessa växelverkar med hjälp av de vassaste verktyg vi har i vår fysik- och matematiklåda idag?
Inom psykologin har flera pionjärer närmat sig detta ämne. En av de mest intressanta är Sydney Banks, som på 1970-talet formulerade de tre principerna om sinne, medvetande och tanke – ett ramverk för att förstå hur människor skapar sin upplevelse av verkligheten.
Som fysiker, ingenjör och människa drivs jag av en längtan att koppla våra tankar och vårt medvetande till naturvetenskap och matematiska modeller. Om vi kan förstå dessa samband kan vi ta ett dramatiskt steg framåt i vår utveckling och kanske förstå varför vi är här och vad som väntar oss efter det fysiska livet.
Finns det månne några nya studenter på Uppsala universitet eller annorstädes som är tillräckligt lite påverkade att vårt gängse sätt att tänka, tillräckligt intelligenta och tillräckligt nyfikna för att ta sig an detta?
Maria Strömme är professor i nanoteknik vid Uppsala universitet