När jag var 14 år fick jag stryk av tre killar. Dom var 3, 4 år äldre än jag och hävdade att jag hade stulit en cykel. Det hade jag inte. Och det visste dom mycket väl. Dom ville bara ge mej stryk. Det är det fegaste jag har varit med om i hela mitt liv. Tre 17, 18-åringar spöar upp en 14-åring. Och spåren av händelsen går aldrig ur. Mest av allt minns jag hur jag till slut lyckades springa därifrån och hur dom sprang efter mej och skulle plocka mej. Jag lyckades gömma mej i ett buskage. Känslan av att vara jagad av något som snart skulle komma ifatt mej och mörbulta mej var lika vedervärdig som deras äckliga, finniga, fula tonårsansikten.
Jag har flera gånger dom senaste veckorna återkommit till just den där känslan sedan jag fick min vaccinationskallelse. Det förbannade coronaviruset är efter mej och vill nita mej. Det kommer närmare och närmare. Det får tag på allt fler i min närhet. Mina barns bästa kompisar, men det har inte fått tag på mina barn. Min bror med familj, men inte min familj. Flera av våra närmaste, men inte vi. Mina kollegor, men inte jag.
Jag springer mot 20 maj och ett helt kluster av det dreglande, bindgalna viruset springer bakom och kämpar för att hinna ikapp mej och nita mej innan jag lyckas sätta mej i säkerhet. Det är som att springa i havregrynsgröt. Jag gömmer mej i en buske och ser hur det slemmiga, motbjudande gänget går runt och letar efter mej.
Och jag ser filmen spelas upp när jag den 20/5 klockan 14.00 kommer springande mot vaccinationslokalen med uppspärrade ögon och smutsiga, sönderrivna kläder. Jag är likblek och genomsvettig, och det blöder från ett sår vid vänster tinning. Jag kommer fram till dörren just när virusklustret kommer runt hörnet och får syn på mej. Jag rusar in i lokalen och får sprutan i armen i exakt samma ögonblick som mina förföljare med full kraft brakar rakt in i vaccinationslokalens dörr och står och bultar på den och vrålar att dom ska ta mej nästa gång, vänta bara…
Och så drar dom vidare för att hitta en annan kropp som dom kan invadera och hitta lämplig levande vävnad att föröka sej i.
Låter jag som en vaccinationsivrare? Bra, för det är precis vad jag är.
Jag är mitt i jakten. Den ska i skrivande stund pågå en dryg vecka till. Jag vet förstås i nuläget inte vem som kommer att vinna den här katt- och råttaleken. Men jag springer och kämpar och gömmer mej i varje buskage jag ser. Den 20/5 klockan 14.00 kommer jag att komma till vaccinationslokalen i full fart.
Jag tar cykeln.