”Jag har tillbringat ett år med att ligga på soffan.” Den senaste veckan har albumaktuella Zara Larsson synts flitigt i svenska medier. För journalisterna berättar den 23-åriga världsstjärnan om det vakuum som pandemin inneburit för henne som artist och om hur året när allt ställdes in har fått henne att ifrågasätta – tja, allt.
Morgonen när jag läser intervjun har jag vaknat med känslorna utanpå. Med lite för hög puls och lite för mycket att göra låter det helt okej att koppla bort prestationskraven ett år.
Det är förstås inte så enkelt. Den som någon gång ofrivilligt stått utan jobb känner nog igen känslan av meningslöshet som smyger sig på med ännu en dag framför tv:n.
Men i den bästa av världar hade året av globalt undantagstillstånd kunnat föra med sig en välförtjänt paus av krav på leverans och ständig utveckling.
Medan vissa upplever att distansarbete har skapat mer tid för att göra annat än att jobba, ser jag en motsatt tendens i min egen umgängeskrets. Gränsen mellan arbete och fritid har luckrats upp. När ingen kollega ser, och ingen vän ändå kan ses, går det med lätthet att jobba fram till sena kvällen.
Redan innan pandemin hade flera vänner varit sjukskrivna för utmattning. Och då är vi nyss fyllda 30 och har inte ens påbörjat livspusslet som de ”riktiga” vuxna pratar om.
Jag försöker förstå vad det bottnar i och läser om forskning av Maria Boström vid Sahlgrenska akademin. I en av hennes studier intervjuades 24 personer mellan 25 och 30 år om sin arbetsförmåga. Ett resultat är särskilt tydligt: de ungas känsla av att allt hänger på dem själva. Det gäller inte bara att ro i land uppgiften, utan också att på egen hand skaffa rätt kompetens för att göra det.
Samtidigt steg vi rakt in i ett arbetsliv där allt ska mätas och utvärderas. Vi uppmanar varandra att sänka kraven, men kan själva följa hur väl vi presterar i interna siffror och statistik. Det syns både inom privat och offentlig sektor. Och en topplacering ena dagen ger mersmak nästa...
Av intervjun med Zara Larsson framgår att hon jobbat på sin senaste platta i fyra år. Flera gånger har lanseringen skjutits upp och hon har känt viss ”press att leva upp till förväntningarna”. Den som är på toppen kan bara fortsätta stiga.
Men måste det vara så?
Var hamnar vi om vi hela tiden måste överträffa den vi var i går, om det tredje albumet alltid måste bräcka det andra?
Om det är något jag önskar dagens unga är det att få lov att vara lika bra i morgon som i går, inte att ständigt behöva vara bättre.