Det som förr var en obehaglig känsla, något man undvek att tänka på för att slippa bli galen, har nu blivit samtalsämnet nummer ett. Hur många idag? Vilka drabbas värst? Är jag i en riskgrupp?
Döden spelar huvudrollen, men inte med svart huva och lie i en svartvit upphaussad och deprimerande film. Nu är den en realitet som man inte kan blunda för. Det blir inte så mycket tydligare än när man slår upp DN en morgon i april och kan räkna till tio sidor dödsannonser.
Min redaktör, mitt alter ego, skäller på mig nu: "Du kan väl för fasen inte mena att du sitter och skriver om döden? Vem vill läsa sånt skit? Läsarna vill ha underhållning, glädje och levnadsskildringar som bygger upp dem. Inte dödstråkiga krönikor om - döden!"
Mitt försvar är att det här egentligen ska handla om förmågan att förtränga fasan. Jag har bara skrynklat till svepningen en aning.
Mitt eget förhållande till det oundvikliga slutet är inlindat i välutvecklade förträngningsmekanismer. “Nej det händer inte mig” Fast jag vet ju att det kommer, till sist.
Döden, döden, döden. Astrid Lindgrens berömda besvärjelse i samtal med sin syster. Har man uttalat orden kan man släppa ämnet och gå vidare med annat. Möjligheten att förtränga, skjuta undan, är en gudagåva. Hur skulle vi klara oss utan den?
Någon sa: “Du är aldrig så nära livet som när du sett döden i vitögat.” Sant, men här snackar vi inte om filosofi utan om en väl utvecklad förträngningsmetod.
För ett antal år sedan blev jag varse att det jag fasar för kan komma plötsligt och oförberett. Min mamma försvann från ena dagen till nästa. Ofattbart. Att det ens kunde ske hade jag effektivt förträngt.
Efter några veckors sömnlöshet och skärande, stålblå smärta började mekanismerna jobba igen. Då infann sig istället en slags eufori över att vara vid liv. En musikkonsert på Katalin blev som en rusig uppenbarelse. En resa till soliga Barcelona likaså. Eller en begagnad röd cabriolet. Allt det kändes som LIVET, motsatser som trängde undan döden.
Dagens surrealistiska tillvaro är svårare att mota bort.
Sveriges sätt att hantera smittan får som bekant både skäll och hyllningar. Ingen vet facit förrän om kanske ett par år. Under tiden förväntas vi följa Folkhälsomyndighetens råd. Problemet med råd är att de just är - råd. Man kan strunta i dem om man vill. Förtränga döden och bejaka livet.
Helt rätt i många sammanhang, men inte i detta. Nu är det läge att bekämpa förträngningsmekanismerna. Håll avstånd och vänta ut krisen så ses vi kanske på La Rambla 2021.