"Tycker du det är jobbigt att jag dricker?" sa någon. "Men vad hälsosamt, vilket nyttigt val!" sa en annan, trots att mitt beslut att avstå alkohol inte hade ett dugg med nyttighet att göra.
Länge drack jag inte alls. Länge försökte jag också dölja det. Jag var en osäker tjej som inte ville vara den som stack ut, behöva motivera eller hantera reaktionerna mitt val möttes av.
Förr var det också jätteviktigt att bedyra att det såklart var HELT OKEJ, att det ABSOLUT inte gjorde mig någonting att ANDRA drack. Det är både sant och osant. För det är faktiskt inte särskilt kul att vara nykter bland folk som är rejält påstrukna. Eller att vara i sammanhang där själva grejen är vindrickandet. Men så länge det inte tar över är det inget problem och nu tar jag dessutom själv ett glas rött ibland, för att det är gott. Och då kommer andra frågor, varför jag nu helt plötsligt har "börjat dricka" eller hejarop som "Vad bra!". Båda lika trista.
Strax före årsskiftet var jag med i en privat padelturnering med ett gäng, mestadels medelålders, kvinnor. En flaska bubbel skulle var och en som deltog slänga in i prispotten, något de flesta verkade tycka var festligt. Själv tyckte jag det var ett rätt trist pris att vinna.
Och: alkohol som prispeng är inte okomplicerat. Man vet aldrig hur någon annans drickande ser ut. Många barn tvingas växa upp i familjer där alkoholen är viktigare än de själva, jag har själv sett många av baksidorna. Men padelturneringen var frivillig och ett kul initiativ så jag pallrade mig iväg till Systemet. Där fick jag hjälp av en rutinerad expedit, och lämnade butiken med en flaska som också såg lagom nyårsglittrig ut.
En annan gång för längesen var jag på en fest och hamnade bredvid en kille jag inte kände. Han tjatade, i vad som kändes som timmar, om hur hett han längtade efter en jägermeister. Till slut kunde jag inte gå under radarn längre, och när han insåg att han satt bredvid någon som inte drack alls var det färdigt. "Du måste tycka det är SÅÅÅ jobbigt att vara här bland alla fulla?!" Jag försökte få honom att känna sig okej och så där höll det på ett tag. Senare på kvällen möttes vi igen, han betydligt fullare, och med samma frågor. Jag ville inte vara taskig så jag sa aldrig det jag tänkte: "Jag tycker faktiskt att du är skitjobbig. Men jag tror inte jag hade gillat dig i nyktert tillstånd heller, så tyvärr, det är inte spriten, det är du."