Idén med en kulturkanon måste väl vara en av dom mer misslyckade. Det påminner om när man efter fyra, fem öl får idén att hissa upp kompisens cykel och trä den över en flaggstång. En toppenidé i stunden. Dagen efter inte riktigt lika briljant.
Vad är tanken med en svensk kulturkanon? ”Ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”, står det på hemsidan. ”Ett bildningsprojekt med syftet att göra svensk kultur tillgänglig för fler”, sa kulturministern.
Okej. Gott så. Men hur ska den då användas? Ska nån faktiskt tvingas att ta till sej kulturen som ingår? Nej, nej, den ska vara tips. Till nya svenskar. Till lärare i skolan. Till alla. Mummel, mummel, mummel…
Okej, vad ska då ingå? Bara litteratur? Nej, fler konstformer som musik, teater, konst, film och sånt. Okej, men bara konstformer? Nej, politik och ekonomi också. Jaså, nåt mer? Ja, idrott. Okej, är vi klara då? Nej, uppfinningar också. Men där är det stopp, eller? Nej mat också… Mummel, mummel, mummel…
Okej, så en kulturkanon ska på nåt vis fånga svensk kultur som helhet. Ni vet: Midsommar, Astrid Lindgren, kräftskivor, Fotbolls-VM 1994, allemansrätten, Carl Larsson, köttbullar, folkdans, smörgåsbord, Vasaloppet, fika, ABBA, Ingmar Bergman…
Idén havererade rätt snart. Vilket min labrador hade förutsett.
– Hallå hallå, hör upp! Nu ska ALLA svenskar få föreslå vad som ska ingå!
Toppenidé! Ur högen av hittills inkomna förslag: Kalmartrissan. (En jo-jo.) Kalvträskskidan. (Gammal skida på museum i Umeå.) Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder. (Låt av Eddie Meduza.)
Min labrador gnydde lite belåtet och rullade över på andra sidan.
Och så kom då den senaste snilleblixten:
– Nu är det bestämt. Vår kulturkanon ska bestå av 100 verk. Alla måste vara minst 50 år gamla.
Hoppla. Låt oss kika på Astrid Lindgren. Emil och Pippi klarar sej. Ronja Rövardotter spricker då den kom 1981. Tomas Tranströmers fem sista diktsamlingar skiter sej. Ingmar Bergmans Fanny och Alexander får inte vara med. Den är för ny…
Labradoren skrockar från fotändan av sängen.
Nånting säger mej att Lars Trägårdh och gänget kommer att få lov att omformulera idén några gånger till. Risken att den blir en tummetott (för 8 miljoner kronor) är överhängande.
Min personliga gissning är att vår kanon i slutändan kommer att bestå av en enda bok, skriven av Lars hustru:
Mitt hem och min Trägårdh.