Det pratas ofta om smal eller bred kultur. Vad ska få offentligt stöd och inte? Vad gör man med den gamla musikaliska ekvationen att vissa musiker som kan tusen ackord ofta spelar för tre personer medan dom som kan tre ackord spelar för tusen personer? Vem av dom ska ha bidrag och varför? Vad gör man med politiker som tycker att offentligt finansierad kultur bör kunna påverkas av politiker? Ställer dom upp på offentligt finansierad politisk satir?
Jag har bara jobbat som fri kulturarbetare i 40 år, så jag har ingen som helst aning om ovanstående frågor.
Däremot är jag positiv till både smal och bred kultur. Kulturens problem är inte alls att den är smal eller bred. Kulturens problem är att den är för lång. Det är min enda åsikt.
I min ungdom var en långfilm 1,5 timme. Alltid. Det var ett standardmått lika sant som en flaska med 33 centiliter Trocadero. Nu är filmer i princip alltid över två timmar. Ibland tre. Och jag tycker alltid att det är för långt. Alltid, alltid, alltid. Ofta är det stora (påtagligt ofta manliga) regissörer med stora egon som gör dessa evighetsrullar. En 10-litershink med popcorn räcker till max första fjärdedelen av filmen. Och dom innehåller lååååånga scener där Bra Pitt ska vandra efter en grusväg i kvällssol i tre, fyra minuter. Eller så ska det kaskadkräkas på en lyxjakt i en kvart. Jag riktigt hör dom här pösigt nöjda regissörerna i klipprummet:
– Vänta… Håll kvar… Låt scenen gå… Inte än… Klipp!
Och så är dom omgivna av ja-sägare, som inte vågar säga emot med risk att få det stora egot i skallen.
Själv vill jag ofta ställa mej upp i biosalongen och vissla i biljetten (vilket är svårt sen dom blev digitala) och skrika: Men kill your darlings, gubbtjyvar!
Och det här gäller inte alltså bara filmer. Teaterpjäser är för långa. Böcker är för långa. Konserter är för långa. Kultur ska väl lämna kulturkonsumenten hungrig efter mer? Jag är typ alltid proppmätt. Och ändå är jag kulturälskare. Handen på hjärtat, hur ofta tänker ni efter en film/bok/konsert/pjäs:
– Den här var alldeles för kort.
Det händer, men i 19 fall av 20 är det tvärtom, åtminstone för mej.
Så fram för både bred och smal kultur. Men död åt den långa!
Den enda kulturform som egentligen alltid känns för kort, där man alltid törstar efter mer och önskar att det skulle fortsätta i all evighet, det är väl strängt taget kåserier.