"En man tog stryptag på Kent häromdagen."
Jag tror först att mamma skämtar där jag sitter bak i bilen på väg hem för julfirande. Men brorsan som sitter bredvid intygar att det är sant.
"Jag vred ner honom på marken, synd bara att jag åkte med själv", skrockar Kent både stolt och lite gramse bakom ratten.
Han är visserligen rätt ung i sinnet men ändå 76 år, morsans sambo. Man kan tycka att självbevarelsedriften borde vara stark men det är den alltså inte, i alla fall inte jämfört med kampviljan.
Händelseförloppet är ungefär som följer: Mamma och Kent är på promenad när Kent får syn på en okopplad hund, tänder till på alla cylindrar och säger åt husse, en betydligt yngre karl någonstans i 30-årsåldern, att koppla vovven.
Plötsligt har husse fått för sig att Kent ska mörda hunden. Och då är det klippt.
"Jag sa bara att om hunden kommer nära så sparkar jag till den", hävdar Kent där i bilen.
Husse ser rött och kastar sig på Kent, tar stryptag. Det är där någonstans som Kent får ner honom på marken och själv följer med i fallet.
Kvar står mamma och skriker på hjälp. En annan man kommer till undsättning och gastar: "VAD HÅLLER NI PÅ MED EGENTLIGEN?!"
Och ungefär där är det över. Inget efterspel.
Förmodligen har Kent haft en rätt otrevlig ton när han sagt åt mannen att koppla hunden. Han är inte den som räds dålig stämning. Men att någon som är 40 år yngre blir så provocerad att det slutar med stryptag? Har folk verkligen så kort stubin? Vad hände med att svära och kalla någon gubbjävel?
Men Kent låter sig inte nedslås. "Det var riktigt bra att jag fick ner honom på marken", myser han. Befriande och dumdristigt på samma gång, vid hans ålder. Behöver jag säga att mamma inte är lika road?
Det är något visst med hundar, "människans bästa vän". Folk kan verkligen bli skogstokiga. En tillsägelse blir ett angrepp på husse eller matte själv.
Häromåret blev mamma och Kent osams med en annan man, en granne, också där var en okopplad hund inblandad. "Jag har pli på min hund", hävdade den hussen. Men så en sommardag fick jycken fart och sprang rakt över gräsmattan och in i mammas och Kents kök där dörren stod på vid gavel. Ägaren undrade vart hunden tagit vägen.
Han kunde gott få fortsatt undra, tycker morsans sambo:
"Vi skulle inte ha släppt ut den, vi skulle stängt dörren och låtsats som inget, han hade ju så bra pli på den."