Vi sitter inte i karantän, vi tar en bärs och babblar med bordsgrannen. Visserligen sitter han på minst en meters håll, men när vi ska köpa en ny öl i baren så står vi likt förbannat och andas på varandra.
Och man slås obönhörligen av tanken: Tar vi detta på allvar verkligen?
Själv får jag dåligt samvete trots att jag håller avståndet både i butiken och baren.
Det svenska sättet att möta krisen har fått kritik. Stanna hemma om du är sjuk. Skydda de äldre och vårdpersonalen, så länge det går. Res inte och undvik onödiga sociala kontakter.
Stänga skolor och låsa in folk anses inte stoppa smittan. Det handlar om att fördröja och plana ut kurvan, så att vården ska palla ta hand om alla som blir svårt sjuka av viruset.
Om det är rätt sätt att tänka går inte att slå fast förrän allt är över.
Men vad kan regeringen göra annat än lyssna på experterna? De som studerat sådant här i åratal, jämfört och dragit slutsatser baserat på utbildning, forskning och kunskap? I Sverige ägnar vi oss inte åt ministerstyre. Här är myndigheterna självständiga.
Statsminister Stefan Löfven utlyser inte utegångsförbud och kallar in militär. Han litar på vårt omdöme och vädjar om att vi ska stanna hemma i påsk.
Jobbigt med all den här tilliten. Shoppa om du är frisk? Det är jag ju, där jag traskar runt.
Att inte resa är självklart. Men får man gå ut? Min svärmor, 80+, får inte gå och handla. Det gör andra åt henne. Men hon tar gärna med sig sin väninna, även hon 80+, och går en skogspromenad. “Inte en människa i sikte! Vem skulle smitta oss?”
Det kan ju verka säkert, men man blir ändå orolig. Och det är oron som kommer att rädda oss. Den hindrar oss från att ta risker. Men den gör oss också deprimerade. Vi sociala djur vill inte sitta i isolering och tänka på döden.
Gör jag rätt nu? Tänker jag, betalar kläderna och går för att stötta puben mitt emot. Där hänger 60-plussarna och pratar på som vanligt.
En sak är i alla fall självklar för mig, där jag sitter och sippar på ölen. Att ställa svårt sjuka mot den ekonomiska katastrof som redan är kännbar, låter sig inte göras. Inte om man är humanist. Vi kan räkna ut kostnaden för ett nedstängt samhälle och hävda att det helt enkelt blir för dyrt att rädda livet på äldre multisjuka människor. Men den kalla kalkylen kan man bara bejaka om man saknar anhöriga i riskgrupperna.
Jag går hem och skajpar med svärmor. Så får vi umgås så länge. För hennes skull.