Kanske började inte resan så bra heller. Efter en natt i ett rum fullt av svärmande insekter i taket och på lakanen var inte humöret på topp. Fast det skulle bli värre.
Jag tog båten från en ö och hann med spårvagnen mot Göteborg på samma biljett. Det kändes utmärkt. Men ganska snabbt blev det stopp. Vi fick kliva av i stadsdelen Majorna och visste inte varför. Polisbilar överallt och helikoptern som hovrade. En ung kvinna hade blivit skjuten på samma linje i en tidigare spårvagn. Det var otäckt. Kvinnan överlevde attacken fick vi senare veta och gärningsmannen greps.
Vid tretiden samma dag tog jag tåget mot Uppsala. Längtade lite efter hem ljuva hem. Men vi kom inte långt. I Trollhättan var det stopp och vi veta att en bro i Vänersborg inte gick att passera – på grund av oväder hade den fastnat i uppeläget.
Konduktören basunerade ut ursäkter i högtalaren gång på gång. Men inga besked. Timmarna gick. Vi fick gå ut och lufta oss på perrongen om vi ville. Men en perrong är en perrong.
En del resenärer lackade ur och tog pendeln tillbaka till Göteborg.
Vi som satt kvar drack det vatten och energigodis som SJ delar ut gratis vid förseningar.
Efter två och en halv timme kunde tåget köra vidare. Det gick både framåt och bakåt på grund av banarbeten.
SJ messade att mitt tåg från Stockholm till Uppsala skulle bli försenat på grund av elfel. Sen kom ett nytt mess: Uppsalatåget var inställt på grund av fordonsfel. Jaha ja, men de tågen skulle jag ändå inte hinna med.
När vi rejält försenade kom till huvudstaden mötte jag konduktörens sorgsna blick. Jag log uppmuntrande – inte många gjorde det – men tänkte att han borde nog söka nytt jobb om han blev så ledsen av förseningar.
Ännu flera Uppsalatåg var inställda och i skymningen rullade ut från Stockholm med Faluntåget. Men. Höll på att sätta gratisvattnet i halsen. Stopp igen! I Upplands Väsby.
Inga tåg fick köra förbi Arlanda där brandlarmet hade gått. Inga besked från konduktören. Sen fick vi veta att SJ inväntade tillåtelse från Trafikverket att köra över Märsta istället. Det var snart midnatt.
Egentligen gillar jag tåg men i den stunden hatade jag varenda fiber i vagnen och längtade efter min bil.
En timme senare gav Trafikverket sin välsignelse och den sjukaste kollektivresan skulle äntligen ta slut. Klockan halv ett på natten var vi framme i Uppsala och jag tänkte på alla stackars tågpendlare.