Kan jag börja den här texten med att be om ursäkt för att det jag skriver kan vara alldeles för tidigt och kanske olämpligt? Jag gör så.
För mindre än en vecka sedan kröp det i kroppen på mig av rastlöshet. Det var efter beskedet om stopp för stora folksamlingar och om att Trump stoppade flygtrafiken från Europa. Sedan dess har nästan alla länder i Europa stängt både gränser och skolor. Sverige är ännu ett undantag när det gäller grundskola och förskolor.
Jag minns att jag i måndags uppskattade att rusa från jobbet för att hinna i tid till hämtning på både fritids och förskola. Den där tiden på dygnet när jag i vanliga fall verkligen inte lever i nuet utan hela tiden tänker framåt – laga mat, servera mat, duka av, duscha barn, få barn i säng. I måndags var jag i stället helt i nuet. Njöt av att gå in på skolgården och led inte det minsta av att torka snorig näsa på förskolan innan både barn och sparkcykel skulle bökas in i bilen (obs – endast snorig näsa, ingen hosta, inga andra symtom). Jag njöt av vardag. För plötsligt känns den så långt ifrån självklar.
I dag jobbar jag tredje dagen i rad hemifrån. Har haft symtom som jag kanske, om allt varit som vanligt, försökt mota bort med ett piller eller två, men som i dessa dagar betyder att jobba hemifrån. Innan jag gick i ”hemkarantän” var jag rädd för just det – att bli fast hemma och börja klättra på väggarna. Men bara efter tre dagar har lugnet kommit i kapp mig, trots att vi har ovanligt mycket att göra på jobbet. Men så mycket annat runt omkring mig har stannat av. Uppsala är på många platser nästintill helt befriat från fysisk stress. Om vi bortser från alla svåra konsekvenser coronaviruset kommer att få (mycket är fortfarande ogreppbart) så kanske det kommer få oss att bli bättre på att leva långsamt?
Tänk om det blir så att vi vänjer oss vid att inte alltid ha tusen alternativ, att vi inte alltid kräver en massa evenemang för att stilla rastlösheten. Att vi på riktigt lär oss leva i nuet. Och samtidigt tar lite bättre hand om det vi har - som jorden till exempel. Jag tänker på bilderna från kanalen i Venedig där vattnet plötsligt blivit kristallklart sedan turisterna lämnade och hur luftföroreningarna i Kina kraftigt minskat sedan coronaviruset bröt ut.
Jag gör inte anspråk på att bli en självhjälpsperson och vill såklart knappt tänka på vilka ekonomiska och personliga tragedier coronakrisen kommer resultera i, men jag vill ändå så ett frö för att det kommer en ny tid lite längre fram. Och kanske kommer den tiden vara fri från orimligt stresskryt som: "Jag har alltid flera bollar i luften". Det kan vara fint att tänka på medan vi ännu befinner oss mitt i den tid som är nu.