”Så det är de segregerades ansvar att lösa segregationen?” skriver en upprörd person under kommentarsfältet på ett inlägg på Socialdemokraternas sociala medier-konto. Där finns en video med socialministern Lena Hallengren som pratar om hur utrikesfödda kvinnor tillhör den grupp i samhället som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. Inlägget upprör flera som nu kräver svar.
”Att gå till jobbet, försörja sig själv och sin familj, det är också ett sätt att vara en god förebild för sina barn. Att barn verkligen förstår att man ska göra rätt för sig snarare än att snegla åt kriminella och tro att det finns en enkel lösning. Ju fler som gör rätt för sig, som arbetar, som gör sin plikt. Ja då kan vi mota segregationen” säger bland annat Lena Hallengren i videon. Men var är då lösningen, hjälpen och resurserna i detta tal?
Skulden hamnar på arbetstagaren i stället för arbetsgivaren. Och att skylla kriminaliteten på mammorna, att påstå att de utländskt födda kvinnorna uppfostrar kriminella barn? Ja, i många utsatta områden ökar kriminaliteten, där de socioekonomiska utmaningarna är många. Men det här samhällsproblemet kommer inte att lösa sig på civil nivå. Jag vågar påstå att jag mött fler utrikesfödda kvinnor som sliter dubbelt med både jobbsökandet och språket. Allt för att vara en del av samhället och för att vara en god förebild för sina barn.
Det är ingen nyhet att personer med ett utländskt namn har svårare att komma in på arbetsmarknaden. Jag kan bara tala för mig själv. Jag är född i Sverige men även mina chanser är färre. Du kanske tänker, ”nej det där stämmer inte?” Men sanningen är att jag inte har samma möjlighet och förutsättning som till exempel Johanna Andersson. Vi må vara i samma ålder, våra cv:n skiljer sig inte mycket åt, men Johanna kommer få många fler chanser än mig bara genom hennes namn och härkomst. Att förneka detta år 2022 är nästan löjligt.
Nu senast visade en ny avhandling från Stockholm Universitet att etnisk diskriminering bland arbetssökande med utländskt klingande namn märks hos både manliga och kvinnliga sökande. I undersökningen tittade man inte på varför de diskriminerades, men resultatet tyder på att diskrimineringen i rekryteringen är en av de faktorerna till etnisk ojämlikhet på arbetsmarknaden.
Att skuldbelägga en redan utsatt grupp är tröttsamt. Jag vill i stället se ett långsiktigt arbete. Vi får heller inte glömma att alla påverkas av ett samhälle som präglas av segregation. Det kan bland annat påverka känslan av gemenskap, trygghet och tillit. Segregationen får alltså konsekvenser både på individnivå och samhällsnivå.
Det funkar inte att handskas med detta strukturella problem genom kortsiktiga insatser, projektinsatser eller arbeten som sker på begränsad tid. Inte heller hjälper det att gång på gång släcka bränder genom sena insatser. Resultat blir en dyr historia för hela samhället. Där vi är i dag. För att nå bästa effekt behöver alla aktörer verka åt samma håll. Staten, kommunen, civilsamhället och näringslivet.
Kom igen nu Sverige, bättre kan vi.