Jag fäster helt enkelt för stor vikt vid det jag håller på med just nu. Om jag pratar med en person i nuet vill jag avsluta det samtalet på ett bra sätt, inte avfärda och rusa vidare. Att det sedan drabbar nästa möte blir en (negativ) sidoeffekt.
Tiden är tänjbar, tycker tidsoptimisten. Men så är det ju inte i verkligheten. Tid har alltid varit ett irritationsmoment i mitt liv. Tidspressen startade när jag som tonåring började förstå att livet faktiskt är ändligt. Jag hatade tidigt klockor, eller snarare ljudet av dem. Denna ultimata måttstock av tid, som är på väg att rinna ut. Än i dag kan jag inte sova om jag ligger i ett rum där det tickar en klocka.
I slutet av mars går vi över i sommartid, en fullständigt onödig åtgärd enligt min mening. Vill man fånga ljuset får man väl gå upp tidigare? Vi andra behöver vår sömn, gärna i någon slags regelbunden rytm. Rubba den och det tar veckor att komma i fas. Det finns faktiskt vetenskap som säger att depressionerna och hjärtinfarkterna ökar efter att klockan har flyttats fram.
Tid är pengar brukar man säga. En realitet för de som sparar pengar i aktier eller fonder. Extra tydligt blev det i veckan när börserna föll. Plötsligt upptäckte spararna att de borde ha sålt – i tid. Inte när allt är på väg nedåt. Men hur ska man veta när det är dags? Det ultimata läget i tiden?
När jag fyllde 20 tänkte jag att det var oceaner med tid till dess jag skulle fylla 50. Då gjorde jag en ambitiös bucket list. Jag skulle hinna med att resa till alla huvudstäder i Europa, till exempel. Men det kräver ju ett fasligt flängande, som man inte orkar med i långa loppet. Har jag hittat en huvudstad som passar mitt kynne så åker jag ju dit flera gånger. Så den listan är nog redan körd, rent tidsmässigt.
Tiden flyr i Uppsala också. Och det går fort. Undvik en stadsdel i sex månader och den byter skepnad. Det upptäckte en utflyttad vän på tillfälligt återbesök i staden. ”Var är vi nu?” Undrade hon förvirrat när vi passerade Gränby centrum häromdagen. Hon kände inte igen sin gamla shoppinggalleria alls.
Tid är dessutom mest en vuxengrej. Barn lever ju i nuet, såvida inte nåt spännande är på gång. Tiden gick aldrig så sakta som när man väntade på tomten. Annars for man mest runt som om tid inte fanns. Min mormor, som var en vardagsklok människa, slog ibland till bromsarna. ”Sätt er och tänk en stund. Det är inte nyttigt att försöka springa ifrån tiden”, sa hon och suckade. Då fattade vi ingenting, utan tyckte mest att det lät konstigt. Nu fattar man precis.