När coronapandemin kom till Sverige hade jag ont i halsen. Några veckor senare var jag rejält sjuk. Mer ont i halsen, småfeber och andningsbesvär. Jag blev hemma en lång period.
Så småningom blev jag bättre. Egentligen är det inte så mycket mer med det. Men det fascinerande med de här sju veckorna var vilka som ville sätta covid-19-diagnos på mig. Och vilka som inte ville det.
De flesta jag pratade med som inte jobbade inom vården var snabba: Men då har du ju fått corona, fastställde de. De ställde diagnosen direkt. Som om covid-19 var enda sjukan som fanns i Sverige då.
Själv sökte jag samma svar inom vården. Jag hade många vårdkontakter. Eller alltså inte kontakt som i att jag träffade någon. Att få sjukvård i början av pandemin med förkylningssymtom var inte enkelt. Till vårdcentralen var jag inte välkommen. Jag har haft många videosamtal med läkare. Men telefonsamtalen och videobesöken med vården gav inga tvärsäkra svar. Det verkar som att ju mer sjuksköterske- eller läkarutbildning vårdpersonalen hade desto mindre sannolikhet var det att diagnostisera mig med covid-19.
Jag är inte provtagen så jag vet fortfarande inte vad jag hade, men jag har en egen teori över varför många lekmän ville ge mig diagnosen covid-19. Det vore ju bekvämt om man haft det, fått sjukan avklarad och sedan inte fick den igen. Min omgivning skulle på sätt och vis få ett frikort för att umgås med mig. Jag skulle bli en del av den efterlängtade flockimmuniteten.
Förra veckan rullade Region Uppsala ut covid-19-test för allmänheten. Ett test som visar om du har en pågående infektion i covid-19. På onsdagen öppnade regionen för antikroppstester. Ett test som visar om din kropp utvecklat antikroppar mot viruset. Gör jag ett antikroppstest får jag svar på frågan om vad jag hade där i påskas. Då får vi se vilka som hade rätt.
Jag lutar åt att läkarna ändå gjorde den mest riktiga bedömningen. Skulle det visa sig att lekmännens covid-19-diagnos stämmer kommer jag ändå fortsätta vara försiktig.
Vi vet så lite om den här skrämmande sjukdomen. Om antikropparna ger ett fullgott skydd mot att bli smittad igen vet vi inte med säkerhet. Bättre ta det säkra före det osäkra. Fortsätta göra vad man kan för att skydda andra och hindra smittspridning. Det finns inget "fritt fram", inte ens för den som bär på antikroppar. Men killgissa diagnos, den leken kanske vi kan sluta med.