Krigsrubriker i tidningen:
”Föräldrar rasar över årets julkalender!”
Jaså, gör vi? Rasar? Jag vet ärligt talat inte riktigt hur man gör när man rasar. Förutom när man rasar omkull. Det har jag gjort både på isiga trottoarer i Uppsala city och månne vid andra festliga tillfällen. Men annars är det mest i mediala uttryck som man rasar över saker. Det finns många andra företeelser som strängt taget bara tycks existera i den mediala världen, främst då i kvällstidningarna. ”Spritfest” till exempel. Någon sådan har jag aldrig varit på. Tror jag i alla fall. Eller ta ”bröstchock”. Sådana händelser utspelar sig väl sällan utanför kvällstidningarnas värld. Det skulle möjligen kunna vara det jag upplever när jag råkar se mig själv i spegeln med bar överkropp. (Fast det skulle också kunna vara en så kallad nakenkupp.)
Men nu rasar vi föräldrar alltså över julkalendern. Det pratas tydligen om sex i den. Och den är ju inte som julkalendrar SKA vara med tomtar och troll och snö och kulor och granar och små gummor och allt det där.
Det verkar som om julen tycks vara rasens tid. Vi rasar över julkalendern, vi rasar över valet av årets julvärd i SVT, över att pojkar inte får vara lucia och att flickor inte får vara stjärngossar eller över att man plockat bort någon livsviktig del ur Kalle Ankas jul på tv.
Sedan slutar vi rasa när våren kommer. Det är väl därför vi sjunger om att vintern rasat ut bland våra fjällar…
Jag vet inte om jag tycker att det är så farligt med julkalendern. Det jag har sett har varit rätt kul, tycker jag. Och om jag nu inte tycker det, så tycker jag inte en julkalender är så mycket att rasa över ändå.
Som vanligt, så känner jag väldigt starkt att jag efterlyser proportioner i tillvaron.
Vi andra ljuset tänder,
sen skriker vi i fasa
åt årets julkalender,
och många synes rasa.
Vi tjuter högt och lider
och slår på stora trumman
och längtar till dom tider
vi hade Teskedsgumman.
Men om vi nu ska rasa
om sånt som sker och händer,
finns annat att förfasa
sej åt än en kalender.
Där uti lugna tjället,
båd’ pappan liksom mamman
bör rasa åt istället
att världen rasar – samman.