Det är ett ord som än så länge inte finns i ordboken. Försöker ni slå upp det, stöter ni i stället säkerligen på ordet ”ovärdigt”, vilket som bekant är något helt annat. Det betyder ordagrant: ”Inte god nog i något avseende, t ex moraliskt eller socialt”.
Och det är ett ord som ständigt har poppat upp i skallen under den här pandemin när man ser hur äldrevården i landet har drabbats. Hur bristerna plötsligt blottats likt knotiga trädgrenar när det lummiga lövverket faller av om hösten. Ovärdigt, var ordet, sa Bull.
Som obotlig optimist letar jag vilt efter några ynka positiva bieffekter av den här förbannade pandemin. En sådan är förhoppningsvis en total upprustning av vår äldrevård. En makeover. En som liknar sådana där tv-program där ilskna hantverkare kommer till ett hem som ser ut ungefär som containern Brännbart på återvinningen och på en helg förvandlar det till ett château där allt är vitt och nytt och det bara finns en blankpolerad dator och en skål citroner, och där familjen sedan kommer hem och gråter och skriker ”Oh my goooood!” En sådan makeover vill jag se. Och de som kommer hem och skriker är såväl de äldre själva som den tappert kämpande personalen.
För vi vet ju alla att problemen i äldrevården inte uppstod när pandemin startade. Den är resultatet av en vårdpolitik där det inte sällan saknats värdighet. Personalen sliter för skraltiga löner, och det är ingen hemlighet att många i våras, pandemin till trots, gick till jobbet lite hängiga och snoriga eftersom de helt enkelt inte har råd att sjukskriva sig. Och de äldre (brukarna, kunderna, vårdtagarna, patienterna, objekten, föremålen, spelbrickorna, kuggarna i vinstmaskineriet) har det tyvärr ofta inte alltför muntert. Och så har det ju varit länge. Jag minns när jag hälsade på min farfar och det satt en man och ropade inifrån ett rum. Jag tittade in och undrade om han behövde hjälp med något. Han svarade: ”Jag vill språka…” Jag minns även när min unge svåger sommarjobbade åt ett vårdföretag och var på hembesök hos en man som började berätta om när han såg Beatles live en gång. Mer än så hann mannen inte berätta, för de sju minuterna svågern hade tilldelat för bäddning och frukost hos honom var över, och han var tvungen att rusa till nästa.
Jag hoppas verkligen att den här pandemin sätter spår på så sätt att vi nu gör en total makeover av vår äldrevård. Både för de äldre och, inte minst, för personalens skull. Och är det något den här pandemin har lärt oss, så är det ju att det finns pengar när det verkligen behövs. Om vi har viljan, så kan vi öka personaltätheten, höja lönerna, låta människor språka, förbättra lokalerna, säkerheten, värdigheten, maten där man till och med kan få ett glas vin ibland.
Som det nu ser ut på vissa ställen, så är det ju knappt att man vill bli gammal.
Ovärt…