Har du det som en hobby, säger den yngre mannen när han får klart för sig att jag fortsatt arbeta som journalist även efter uppnådd pensionsålder. Jag blir lite ställd. Har aldrig fått frågan förr och själv har jag inte ens snuddat vid tanken. Hobby?!
Jag har fortsatt eftersom jag tycker att mitt yrke är intressant och givande, för att redaktörer frågat mig och för känslan av att vara behövd. Jag gör det inte för att jag måste av ekonomiska skäl men välkomnar inkomsten. Med den ges jag möjlighet till extra guldkant på min vardag.
Ändå får jag mig en tankeställare. Hade jag, efter nära 40 år på UNT, fortsatt om jag hade haft en uppslukande hobby?
Jag gifte mig med jobbet (varning, gör inte det!) och trots att jag fortsatte att arbeta också för den tidning du läser nu blev skilsmässan svår. Så svår att jag gick in i en depression. Det är inte samma sak att arbeta hemma som att ingå i en gemenskap och ja, ville jag egentligen bli betraktad som en pensionär? Det är egentligen känsligare än själva åldern. Ändå gick jag tio gånger i samtalsterapi i god tid före pensioneringen för att förbereda mig. Intressantatimmar men mot pensionsångesten hjälpte de inte.
Andra välkomnar pensioneringen. Arbete lägger bara en massa hinder i vägen för allt roligt man vill göra, menar en mig närstående person. För den som bor i Uppsala finns dessutom många tillfällen både när det gäller att inhämta ny kunskap, att utöva sin hobby eller att bara umgås. Uppsala är en bra pensionärsstad, säger de som kan jämföra och mycket är gratis.
Ibland kan man få en känsla av att pensionärer bara är intressanta om de är extra ”duktiga” för sin ålder eller ett offer för till exempel försummelse inom vården. I övrigt är det som om vi inte riktigt finns.
Det finns dock ett område där man som nybliven pensionär varken behöver vara särskilt duktig eller vara offer för att få uppmärksamhet. För en pensionärsförening är en 40-talist rena rama fyndet! Det är svårt att locka dem som precis gått i pension men vill du gå med, kanske till och med åta dig någon uppgift, kommer du att vara mer än välkommen.
Ta bara inte illa upp någon påpekar att du just satt dig på den stol som han eller hon alltid brukar sitta på. Det är förmodligen inte illa ment, men som ny känner man sig avvisad. Så snälla, tänk på det nästa gång det kommer en ny. Hon eller han kan göra skillnad medan alla stolar förmodligen är lika. Dessutom: platsbyten kan vara både intressant och uppiggande.