I coronatider får var och en använda sin fantasi för att hålla sig på gott humör. Framtidstankar är något som gör mig lite upplivad och jag hoppas verkligen att allt inte blir som det var förut.
Nej, för i framtiden vill jag inte se fler pissiga nedskärningar inom äldrevården. Hur illa vården och omsorgen för äldre är organiserad på grund av regelbundna sparbeting har vi verkligen fått inblickar i under den här pandemin. Och det är skrämmande.
När normala tider stundar igen är det dags att uppvärdera människor som levt länge, de som arbetat och slitit, sparat och gnetat. De är värda vår respekt och hög status. Enklast vore förstås om vi såg på äldre som superhjältar. Rakt av bara!
Och jo, jag vet att en del ser sura ut och att andra skäller på cyklister, hundägare eller vem som kommer i deras väg men kanske beror bitterheten just på att de möts av bristande respekt och nedskärningar. De kanske känner sig kasserade och utan värde som om de kastats i soporna. Eller att de inte får vård för det som gör ont i deras kroppar. Att de vet att hjälp finns men att köerna är oöverskådligt långa.
Och om de hinner bli kallade kanske ingen har tid att lyssna ordentligt; effektiviteten är kung och alvedon på recept dess arvtagare. Alla behöver vi bli sedda och bekräftade men det kan ta lite tid.
Hur fantasilöst är det inte att spara in på sådant som äldre behöver. Det krävs knappast en armé av hjärnceller för att inse att de flesta av oss tids nog också kommer att bli gamla.
Den dagen det sker vill jag bo med trevliga grannar, gärna äta fisk och dricka alkohol mer ofta än nu, och ha ett eget krypin. Jag vill ha ett gym och levande djur nära inpå, stora som små – absolut inga japanska robothundar med falskt lurv till päls och ögon av glas. Kanske ett sällskapsspel men också rockkonserter i närheten och egna gurkodlingar. Jag vill ha kvar min smarta mobiltelefon och en hårdmjuk säng. Sen vill jag ha vård och verksamma mediciner – när det behövs mot smärta, ångest och negativa tankar – risken att bli beroende skrämmer mindre på äldre dar.
Hur vill du själv ha det då? Slut ögonen och tänk efter en stund. Och vad kan det vara värt?
Skulle nu coronapandemin få oss att inse att vi måste förändra attityderna mot äldre så kommer politikerna också att tvingas tänka om. För det skulle vi ju kräva, eller hur...? Nu när vi vet hur vi inte vill ha det.