Klockan var halv tre på eftermiddagen och jag hade precis avlöst min kollega för att jobba kvällspasset i en butik belägen i ett centralt varuhus i Stockholm. Jag var lite trött efter en hel skolvecka och hade jobbat flera eftermiddagar i rad, men nu var det äntligen fredag. Jag och mina butiksgrannar stod och småpratade lite om våra helgplaner.
Plötsligt, från en sekund till en annan, började det välla in människor i varuhuset från ingången som leder ut mot Sergels torg. De kom springande ner för trappan i panik och tog skydd i vårt öppna butikslandskap.
Min telefon vibrerade hysteriskt, så jag plockade förvirrat upp den för att kolla vad som pågick.
"Är du okej?", löd ett sms.
"Kan du ta dig därifrån?", löd ett annat.
Då såg jag även alla push-notiser från kvällstidningarna: "TERRORDÅD PÅ DROTTNINGGATAN".
Håret reste sig i nacken.
Några vänner till mig fick sina fönster söndersprängda under terrordådet i Oslo 2011, och jag slungades direkt tillbaka till samma känsla. En iskall klump i magen av skräck.
Det första jag försökte ta reda på var om polisen arresterat gärningsmannen, eftersom vi alla var rädda för att han skulle hitta sig in i varuhuset och fortsätta där.
Sedan kom bilderna på offren, och luften gick ur mig.
Det var så svårt att föreställa sig att allt det där pågick bara några meter från där jag befann mig. Precis just då, samtidigt där ute.
Minuterna gick, till slut även timmarna. Men de gick långsamt. All personal och alla människor som sökt skydd i varuhuset stod helt tysta och följde nyhetsflödet i sina telefoner.
Tankarna låg hos offren, och offrens anhöriga.
När jag, många timmar senare, kunde lämna arbetsplatsen och cykla hem så såg jag polisavspärrningarna. Alla krossade fönster.
Blodet på asfalten.
Jag såg en välbekant shoppinggata som många associerat med roliga minnen, som nu för alltid skulle vara märkt av Akilovs dåd.
Sorgens tystnad låg över staden.
Jag bodde även centralt då och var en av alla tusentals människor som öppnade upp sina hem för främlingar som eventuellt blivit strandade. Den enorma kärlek och medmänsklighet som stockholmarna visade då var minst sagt rörande.
Idag, fem år senare, minns jag än var jag befann mig under terrordådet på Drottninggatan.
Men mina tankar ligger fortfarande hos offren, och offrens anhöriga.