Så har halva 2020 gått. Vi får verkligen hoppas att den andra halvan blir ljusare.
Det enda som egentligen är sej likt är tidens obegripliga hastighet. Som 5-barnspappa märks det inte minst på barnen. Man stoppar om en liten pojke i bädden på kvällen, och på morgonen ligger det en stor, skäggig karl i hans säng.
Och nu går kåsören på semester. Det blev i och för sej semester i och med att Coronahelvetet kom, men den förbyttes snabbt i en massa fåniga filmer till sociala medier. Fantastiskt roligt, men också ganska krävande. Hemestern är synnerligen välkommen.
Ett tag undrade jag om jag höll på att bli utbränd. Men jag har insett att jag bara är utbränd inom vissa områden. Ämnesutbränd skulle man kunna säga. Till exempel är jag matutbränd. Jag har i livet gräddat så mycket pannkaka och stekt så många köttbullar att jag har gått in i köksväggen. När jag springer runt på staden och göra larviga filmer om social distansering har jag hur mycket energi som helst, men så fort jag går in i köket och barnskocken sitter vid köksbordet och rytmiskt slår med besticken i köksbordet, så svimmar jag av utmattning. Ett tydligt tecken på matutbrändheten är också att jag är totalt ointresserad av att försöka hitta på något nytt. Blotta tanken på klämkäcka kokböcker med quinoa-squash-suffléer ger mej sura uppstötningar, och därför blir det pannkaka och köttbullar vecka efter vecka. Jag märker även att jag tappar koncentrationen på vad jag håller på med i köket. När jag numera lagar mat behövs ingen äggklocka eller timer, det är brandvarnaren som gäller.
Vidare är jag teknikutbränd. Så fort jag närmar mej en router som blinkar rött eller en gammal mobiltelefon som ska kopieras över till en ny men kokar av obegripliga felmeddelanden så börjar tinningarna bulta, jag får blodsmak i munnen och känner att jag hellre hoppar i en sjö med svultna pirayor än närmar mej de där blinkande och lösenordstörstande tingestarna. (Faktum är att jag känner att det spänner lite i huvudet bara av att jag just nu skriver om detta!)
Städutbrändheten har jag lidit av i många år. Den manifesteras helt enkelt av att jag blir skitsur när jag städar. (En fördel med den är dock att jag ofta börjar städa när jag blir skitsur.)
Så nu ser jag fram emot en sommarledighet där batterierna ska laddas inför kommande äventyr. Vilka det är vet jag inte. Jag hade i våras inte en susning om att det skulle bli en massa filmer på grund av en pandemi.
Vad jag vet är att det i alla lägen gäller att göra det bästa man kan av situationen, inte minst eftersom tiden går så bedrövligt fort.
Bäst man går där, så ligger man där och då står man där.
Glad sommar!