Den här krönikan publicerades första gången 29 februari 2024.
Jag höll nåt litet tal först, men vad jag sa har jag inget minne av alls. Jag var rätt så nervös och förmodligen babblig. Men jag kommer ihåg att aprilsolen sken över vår lilla balkong i Luthagen. Och att han sa ja.
Vi gifte oss, fick tre barn och jaa ... jag har väl aldrig tänkt så mycket mer på det där frieriet.
Förrän nu.
För tydligen får man som kvinna inte fria annat än på skottdagen. "Haha vilket trams", sa jag till jobbarkompisarna när jag häromveckan fick höra om denna bisarra regel.
Ni kan aldrig gissa vad som hände sen (det kunde inte jag i alla fall).
Mina yngre och mycket kloka kolleger – tillika feminister – började skruva lite på sig. "Jag skulle inte fria, det tycker jag att mannen ska göra", sa en. Övriga nickade instämmande.
Det var som att upptäcka en bubbla från 1960-talet sväva omkring i en annars så medveten atmosfär.
"Va?" frågade jag, "menar ni att ni måste sitta passiva och vänta på att han ska ta initiativet? Varför då?"
Jag fick aldrig några riktiga svar, mer än att det kändes rätt.
Jo, ett svar förresten: en kollega föreslog att det kanske är för att kvinnor är så less på att vara projektledare i det gemensamma vardagslivet att de för en enda gångs skull vill få slippa vara den aktiva. Det kan man ju verkligen förstå i så fall – och samtidigt hoppas jag att han blir lika aktiv i bröllopsplanerandet, för det kan helt klart vara en sysselsättning av det mer utbrännande slaget jämfört med ett frieri.
Det är nog tidsandan, påpekade en annan klok (och jämnårig) kollega på lunchen några dagar senare. Vi tar efter seder som rimmar illa med det jämställda Sverige, fortsatte hon, och nämnde två fenomen som blivit vanligare: Dels den amerikanska traditionen att brudens pappa överlämnar henne till den blivande maken (i stället för att gå uppför altargången bredvid brudgummen som en fri kvinna som själv valt sin man). Dels den icke-svenska seden att endast kvinnan får förlovningsring (toppen för mannen att se fri ut ett tag till).
Nu kanske ni tänker: där sitter hon på sina höga hästar och snorkar åt andra, är hon så himla bra och jämställd själv?
Nej, jag är ju inte det.
När det flög in en vettskrämd skata i vardagsrummet nyligen ropade jag på min man. Samma sak när något avlopp därhemma måste rensas. För att inte tala om när bilen behöver nya däck eller en hatthylla ska skruvas upp.
Medan jag inreder hemmet, fixar ihop sociala sammankomster och köper kläder till barnen.
Sådär som många förhållanden är, fastän året är 2024. Men jag är nöjd. Min man verkar nöjd. Och så länge bägge gör någorlunda lika mycket och känner sig fria att skruva upp hyllor eller fixa nya kläder till barnen orkar jag inte fajtas för en uppdaterad relation vad gäller könsroller. Det är ju så mycket annat man ska hinna med i livet.
Äh, jag får väl luta mig tillbaka och leva på meriten att (uppenbarligen) ha gjort det Manligaste av allt Manligt: ha friat. Det torde väga upp allt kvinnligt jag gör därhemma ett tag till. Till råga på allt tog vi mitt efternamn...